lo que no me mata me hace mas fuerte

Hade en intensivhelg som bestod av alltifrån tequilafest till födelsedagsfirande i en by 3 timmar från här, badade i en flod, sov alldeles för lite och igår begav jag mig till cristalina som är ett område i utkanten av la ceja.

Det var jag, liz, pigua, andrea och cath som bestämt oss för att gå ner till vattenfallen. Pigua har tidigare sagt till mig att det är en "svår" utflykt och att man måste vara stark. Whatever tänkte jag, packade ner vatten och en extratröja och sen bar det av.

Alltså. Det var något av det tuffaste jag har gjort i mitt 20-åriga liv. Nej, det var inte något av det VAR det tuffaste jag gjort. 3 timmar genom regnskogen mitt i natten i Amazonas, släng dig i väggen!

Vi började vid 7 på morgonen och tog bussen en timma till utkanten av La Ceja. Därifrån gick vi en timme på en landsväg. Högst upp på landsvägen såg vi cristalina. Ett fantastiskt vackert vattenfall. Sen började färden ner. Jag trodde helt ärligt att de skämtade när de började traska nedför stupet rakt in i ingemansland, fullt av fågelspindlar och läskigheter. I början skrattade vi när vi ramlade och det var nästan spännande att känna hur man krampaktigt var tvungen att hala sig ned med hjälp av trädrötter och lianer. Efter en stund satte sig dock skrattet i halsen när Cath ramlade och var nära att slå huvudet i en sten och jag började tänka på det absurda i att någon av oss faktiskt kunde trilla här och slå sig fruktansvärt illa. Timmar bort från civilisationen och utan täckning på mobilerna.

Vi kom ner iallafall, ytterligare två timmar senare. Med blåmärken och skärsår. De andra började springa runt på de hala klipporna. Det är ett stort vattenfall och det är som att vara i ett regnväder av allt vatten som studsar mot klipporna. Otroligt vackert. Något av de mäktigaste jag sett, verkligen. Jag var dock alltför utmattad för att njuta ordentligt. Och jag har verkligen stor respekt för hala klippor.

Sen påbörjades färden uppåt. Gudars skymning. Mina ben skakade av mjölksyra. För varje upphalning jag gjorde åkte jag två steg tillbaka. Välkommen till livsfarlig bergsklättring utan säkerhetslina och utan möjlighet att se mer än tio meter framför dig. Det var som ett kryphål igenom den snåriga terrängen. Det fastnade en miljon grenar och djur i mitt hår, så fort jag inte låg slickad mot jorden. Vi klättrade på iallafall och efter en timma insåg vi att detta inte var rätt väg. Vi hade gått/krypit/hävt oss vilse. Jag ville gråta. Vi var tvungna att med handkraft plöja igenom träd och döda grenar. Letade fotfästen i jorden, grenar att hålla sig i. Ibland höll dem- ibland inte och man trillade ner, in i en stubbe och fick försöka igen. Ytterligare en timme gick och vi hittade inte den där förbannade vägen. Jag var gråtfärdig och funderade på att ge upp. Så tungt kändes det. Vi kom till ett berg som vi skulle gå runt. Jag sjönk ner genom ett hål och satte fötterna i något som jag var ganska säker på var ett bo till något mysigt reptildjur. Fick panik, kom inte upp, fick ännu mer panik, kastade mig upp. Ännu en timme av letande efter en väg som inte fanns. Sen. Meningen jag längtat efter "encontré el camino", andrea hittade vägen och ytterligare 20 minuter senare var vi uppe. Blåslagna med stora hål i kläderna men med livet i behåll. De andra verkade inte lika påverkade som jag. Antar att de är lite mer skogsmullar och inte alls fruktade för livet när de ramlade nedför stenarna. Jag har dock aldrig varit räddare.

Kunde knappt röra mig på kvällen. Somnade vid 8 och vaknade idag vid 7. Gick till jobbet där man undrade om jag blivit misshandlad under helgen. Misshandlad av naturen möjligtvis. Haha. Idag har jag knappt  kunnat sitta ned. Väljer att avstå från att lyssna på musik eftersom hörlurarna är på nedervåningen och jag får fysiskt ont bara vid tanken på att behöva gå ned för trappan. Fet blåslagen med träningsvärk enda ut i fingrarna. Mina handflator är täckta av sticksår. Ser ut som någon drämt till mig med en batong på höger armen där jag har ett decimeter gånger decimeter stort blåmärke och det kliar galet på mitt ben- men jag kan inte förmå mig att klia. Puh. Fick idag höra att denna väg är stängd för allmänheten och att folk som tar sig ned dig är människor som fascineras av extremsporter. Hm.... det man inte dör av gör en starkare.

Första och sista gången!

 vattenfallet

 sällskap 

 haha, älskar att jag var så pepp ibörjan... 

om att sakna ett hemma

Hej bloggen.

Igår var det två år sedan jag tog studenten. Helt sjukt. Två år sedan jag sprang utifrån Per Brahegymnasiet med det allra största leendet i världen. Det känns liksom som att jag fortfarande går runt och väntar på den där studentdagen, trots att den aldrig kommer igen. Den friheten som man känner på ett flak på studentdagen, den kan ingen i hela världen ta ifrån en.

Två år sedan och ändå känns det så himla himla långt bort. Allt jag gjort sedan det. Allt jag lärt mig. Alla dessa människor som jag träffat, tårar som jag gråtit, skratt som jag har kiknat av. Det är nog den enda delen jag gillar med att bli äldre, att man har minnen att se tillbaka på. Förstå sin egen historia och hur alla omständigheter har format en till den man är idag. Det känns ganska stort.

Nu har jag bott i Colombia i 10 månader. Det känns helt sjukt att skriva det. Att jag här format mig en vardag. Att jag går upp på morgonen, till ett jobb. Att jag äter frukost med mina kollegor. Har aktiviteter med barnen. Eftermiddagar i solen. Helger. Vänner. Fester. Naturupplevelser.

Har funderat mycket kring hur ett svenskt vardagsliv skiljer sig från ett colombianskt. Vilka saker man som svensk kan längta ihjäl sig efter, men som man också kan inse att svenskar skulle behöva lite mer av. Här kommer min lista över saker att sakna med Sverige:

1. Frukost. Jag är så enda in i själen trött på detta colombianska majsbröd vid namn arepa. Jag kan inte äta mer arepa. Frukost känns nu för tiden ungefär lika intressant som ekonomidelen på aktuellt gjorde för mig som 10-åring. Eftersom jag vet att jag inte har något val. Det spelar ingen roll var någonstans jag äter frukost. Jag serveras alltid en arepa. Håller god min och fantiserar om keso och grännaknäcke inombords.

2. Anonymiteten. Detta gäller främst eftersom jag bor i en by. Det känns aldrig som att jag kan gå ut helt casual här och bara spatsera. Jag känner mig alltid granskad i vad jag än gör. Jag kan inte sätta mig på ett café och skriva, eller läsa en bok eftersom jag känner mig så otroligt uttittad. Jag tror nog att jag tycker att detta kan vara något av det jobbigaste. Att aldrig vara anonym. Att alltid vara "svenskan". Att jag vet att folk pratar om mig bakom min rygg och att människor jag aldrig träffat förut kan mitt namn. Ska bli SÅ skönt att flytta till Stockholm till hösten och bara vara en vanlig blond tjej i ett hav av människor.

3. Punktligheten. Att komma i tid. Att fullfölja en plan. Spontanitet i all ära - jag älskar't också. Men det kan komma att bli väldigt frustrerande att vara den som ALLTID kommer i någorlunda tid (15 min sent) och behöva vänta på folk i alltifrån 20 minuter till en timma. Eller att göra planer med någon, som sen aldrig blir av.

4. Svensk inredning. Colombianer tillber glödlampor i taket. Stora bilder på Jesus ur olika vinklar, Mariastatyeter , inte alltför vackra soffor och aldrig en matta. Min "mamma" frågade mig om glödlampan i rummet var sönder en kväll, eftersom jag inte tänt den utan två ljus istället. Jag försökte förklara för henne vad "mysfaktor" innebar, men lyckades inte.

5. Diskmaskin. Dammsugare. Varmvatten. Elektrisk spis. Täcken. Kroppsvänliga madrasser.   Bekvämlighetsprodukter. För mig är diskmaskin numera något otroligt lyxigt då jag både i Israel och Göteborg diskade allt för hand, men för en storfamilj kan det underlätta  en aning. Och varmvatten. Gud. Att inte börja varje dag med en iskall dusch. Att sova i en säng med täcken och inte med filtar och på en riktig madrass, inte någon decimetertjock hård sak ovanpå en bänk.

6. Den svenska tystnaden. Alltså. Den är ju så vacker ändå. Här är det aldrig  tyst. Det är alltid en radio på. Vallenato. Som ett kollektivt straff för en tjej som gillar punk. Tänkte mig hur det skulle vara i Sverige. Om en busschaufför bestämde att hela bussen skulle lyssna på arvingarna från Jönkan-Götet. Vilka rabalder det skulle bli. Här är alla nöjda och belåtna med att få hörselgångarna våldtagna av smöriga dansband.

Det var nog alltför nu. Ska uppdatera nästa inlägg om min gårdag, med bilder och allt. :)

Tystnaden har börjat skava utanpå henne

Den har format hjulspår i hennes hårbotten

Rivsår under naglarna

När man frågar henne är det aldrig för att man vill ha ett svar

Man har sett henne springa genom stora korridorer

Hon har varit salongsberusad så många gånger att även de nyktra skrattat luktar av champange

På kyrkogården börjar man alltid med att begrava de levande

Så att de inte blidkar kaos bland de döda.

Kyss henne inte välkommen

Hon vet sin plats

De finns de som menar att utan henne inget liv

Hon sätter sig ned bredvid mig

Soffan

Stolen

Bordet

Jag berättar för henne

Om hjärtat

Om hjärtat i bröstet med hjulspår

Om taggtrådstängslernas onådighet mot mina känslor

När jag försökte passera genom ett nålsöga för att komma till himlen.

Jag berättar för henne 

Om saliv och ekon

Om hur jag böjde huvudet bakåt och skrattade

Huvudet framåt och grät i famnen på någon som jag sa att jag älskade

Hon försäkrar mig om att om det inte vore för dessa känslor

Så skulle jag aldrig komma till kyrkogården.

Det finns en brandsläckare

Gatubarnen talar om att innan man dör av törst

Måste man tacka Gud

Hon är så vacker när hon dansar

Man måste begrava de levande först

Så att de inte skapar kaos bland de döda

Hittar du mig med skavsår under läpparna

Adressera vartenda spår av förödelse till min födelseadress

Där finns det en kartong där man bestämt sig för att samla ihop mina minnen

Man har tejpat med silvertejp så att de inte läcker ut

Berätta för mig om mångubben brandsläckarna och törsten

Berätta för mig hur man gör en drink av dessa ting

Servera den till blomsterodlingarnas högsta chefer

Till hon som satt på knä i elva år och stoppade jorden full med blomsterfrön

Så att hennes barn skulle kunna leva rakryggade

Jag vet hur det känns älskling

Jag har också vaknat med samvetskval över att vara levande

Men vi får inte glömma tangenterna

Sågspånen och panelsdebatterna

De diskuterar högljutt huruvida sådana som vi har rätt att leva

De behöver oss

De behöver våra intensivt stirrande ögon

De behöver våra kroppar

Mannen i gathörnet tror att de han säljer är konst

Människor talar om för honom att han inte är mer konstnär en än 5-åring

Då skrattar han

För som han vill vara barn igen

Fråga henne om törsten

Jag har gjort det och hon gav mig en kanna

Fråga henne om sjukdomen som man får när man ligger med någon som man älskar

Men som inte älskar en tillbaka

Det finns inga kondomer i hela världen som kan hindra den från att bygga ett permanent bo i din kropp

Hoppas du inte blir galen säger hon

Det blev jag

Hon är så naken att jag är glad att huden skyller hennes kropp

Revbenen stack ut en gång

Nu finns det inga dekorationer kvar

Bara hål och cigarettfimpar

Hon frågar om jag röker

Jag svarar att jag aldrig skulle välja ett så plågsamt självmord

Hon frågar om jag dricker

Jag svarar att jag gör det för nostalgikernas tider

För skavsåren

Och för sommaren

När vi lägger oss på filten på parkettgolvet i gryningen så tror jag att hon gråter men hon skrattar ner i mitt hår

Fråga mig om jag älskar henne

Hur kan man älska en dröm.

http://www.flickr.com/photos/aliscarpulla/8780028754/

majmånad

Kragtag.

Om den här bloggen ska verka som något att se tillbaks och minnas genom, måste den faktiskt uppdateras. Har jag insett till min förtret. Så. Nu kommer en lite uppdatering.

Senaste veckorna har varit fartfyllda och superfina. Spenderade helgen efter Rio Negro i El Peñol tillsammans med mina fina Caroline och Valeria och Valerias familj. Lagade mat och sjöng sånger och åt glass. Träffade Valerias farbror som nästintill lever som eremit i Fincan där vi tillbringade helgen. Att man år 2013 kan leva så totalt utanför samhället är häpnadsväckande...

Helgen efter det åkte jag till Neiva för att träffa Diego som jag jobbade tillsammans med på kibbutzen i Israel. Vi hade fem superfina dagar i San Augustin där vi besökte parker, drack öl, åt SUPERGOD mat och red runt i landskapet. Så himla fint. Tappade andan mest hela tiden. Absolut den vackraste platsen jag besökt i Colombia.

Helgen efter Neiva bar det av till El Carmen tillsammans med fina Hanna och Lollo och mina vänner Juan, Daniel och Judith. Vi hade planer på att campa. Så vi köpte soppa och bröd och en himla massa rom och tog med oss tält och filtar till ett berg vid en kohage där vi satte upp tältet. De duktiga började göra upp en eld medan de mindre duktiga satt bredvid och drack rom och cola. Jag tillhörde inte de duktiga... Det var en superfinkväll som avslutades med regn och blötta fötter. Nästa morgon ville jag mest sjunka genom jorden och inte plocka ihop tältet, gå 2 timmar tillbaka till byn och sedan sätta mig på en buss till La Ceja. Men detta var vi så illa tvungna att göra... Överlevde gjorde jag. Älskar camping gör jag inte.

Denna helg var superintensiv. Den påbörjades på fredagen då jag hör och häpna girls jobbade 14 timmar. Puh. Vi hade en stor fest för alla barn respektive föräldrar och det var verkligen superlyckat. Barnen och ungdomarna uppträdde och dansade. Så himla duktiga och fina är dem. Nästintill 150 personer kom och åt köttbullar, drack läsk och dansade salsa.

På lördagen vaknade jag till en 4 timmars skypedejt med min fina ramona som jag saknar så. Åh. En av de fina sakerna med att jag bara har 8 veckor kvar här är att jag om 8 veckor får krama alla de som jag under ett år sen virtuella kramar till via skype. Efter skypedejten begav jag mig till invigningsfesten av ett kulturhus som min kompis startat här. Jag var inbjuden för att tala om kulturchocker och svenskhet och det gick finfint! På kvällen var det en stor fest med massa band och typ alla jag känner i denna by. Så himla fint. Drog mig hemåt vid 1 eftersom jag nästföljande dag - hör och häpna girls- skulle följa med en kompis som är volontär på ett hem för gatuhundar.

Spenderade hela morgonen och förmiddagen i fincan tillsammans med honom och de andra volontärerna. De tillhandahåller ett 30-tal hundar som de badar, går ut och går med och leker med. Måste erkänna att jag var ganska livrädd för några av hundarna, även om man försäkrat mig om att ingen av hundarna hade rabies. Söta var de iallafall och genomsvett var jag efter promenaden med dem. På eftermiddagen gick jag hem till två av mina barn från stiftelsen för att äta lunch tillsammans med dem och deras familj. Så himla fina. Blir helt rörd över att de bjöd hem mig på lunch och hade en jättetrevlig eftermiddag tillsammans med dem. På kvällen åkte jag till El Carmen för häng med Daniel, Juan och Judith. Vi konverterades till bönder och satte på oss hattar (nästan) och drack lantsprit tillsammans med de andra bönderna på den årliga "bonde"festen. Idag hängde jag med Daniel innan jag åkte tillbaka till La Ceja för en slö dag i sängen. Sådant behövs också ibland.

Förutom helgernas upptåg har livet rullat på. Känner mig mer och mer hemma på stiftlesen och får ont i hjärtat när jag tänker på att det bara fattas åtta veckor tillsammans med mina fina fina barn. Åh. Det är verkligen världens rikaste upplevelse att arbeta med barn och ungdomar i dessa åldrar. De har fruktansvärt tunga historier, många av dem. Man kan nästintill inte greppa det.

Tänk dig att du är 5 år med en lillebror på 2. En dag lämnar din mamma dig. Hon går ut genom dörren och kommer aldrig tillbaka. Pappa okänd. Du får bo med mormor och morfar. Din morfar är inte snäll mot dig. När du är 8 år våldtar han dig. Det blir kalabalik. Du tvingas bo ho din moster och mosterns man. Mostern och mosterns man är inte heller dem snälla mot dig. Mosterns man tafsar på dig och när du är 9 år våldtar han dig. Du är alltså 9 år och har blivit sexuellt utnyttjad 2 gånger i ditt liv av män du litade på. Morfadern dör. Du flyttar tillbaka till din mormor. När du är 10 år får din mormor en hjärtattack. Du är 10 år och så fruktansvärt ensam i världen med en mormor på sjukhus och hon svävar mellan liv och död och ändå deltar du i den svenska volontärens töntiga engelskalektioner skriver alla svar rätt och ler stort när hon säger att du kan få ta en till chokladboll om du vill.  

Eller att du är 11 år och det enda det enda du vill i hela världen är att bli fotbollsproffs. Det är det enda du vill. Det finns inga pengar för att plugga vidare. Du är en av 6 barn i en fattiga familj. När det inte går bra i fotbollen kommer du till stiftelsen med mungiporna hängande vid knäskålarna. Du har en svullen tumme du släppte in många mål igår du vill så gärna bli fotbollsproffs vill så gärna ha ett par fotbollshandskar. 

Eller att du är 10 år med en mamma som säljer sig på gatan. En mamma som ger dig korta kjolar och sprejar parfym på din 10-åriga hud. På festen på fredagskvällen dansar din mamma rygg i rygg med borgmästaren i staden. Hon rör sig som en fjäder. Hon är ung. Hon har gjort det här förut. 

Dessa historier och iakttagelser griper tag i mig, såsom bara historier och iakttagelser kan göra. Jag blir så varm och glad i magen när jag ser min stiftelse. Hur de jobbar med barnen. Hur de inte ger sig utan dag ut och dag in pratar om vikten av tacksamhet, ödmjukhet och lust att lära. För trots så mycket mörker, så finns det ändå hopp.

 Spikey!

 Mis chicas! 

 Veggomat!

 Utsikt!

 Valeria & Ana Cristina 

 <3

 Guatape

       rolig anti-abortkampanj som säger att det finns en risk att vår art blir utrotningshotad om vi gör fler aborter. Det var nåt nytt, man brukar ju annars prata om överbefolkning... 

 Valerias farbror 

 Eftermiddag med mammorna på El Maná!

 I Neiva! 

 Statyer 

 San Augustin 

 Rio Magdalena

 

 Trädgård

 Trädgård 

 Bröd

 Hanna och Lollo! 

 Soppa....

 Soppa igen 

 Engelskalektion! 

 <3

 GOSHIGOSHI

Hundpromenad 

come on skinny love just last the year

Man kastar barn som om de vore cigarettfimpar

utanför klubbarna innan man går in.

Man stampar på dem

för men vet att de skulle kunna fatta eld annars

sedan går man in och dansar och förökar sig

människor förökar sig

som om de hade rättigheterna

Säg gärna till sjuksköterskan med det svarta håret att jag inte menade något illa

jag bara inte förstod varför han ville ta blodtrycket på just mig

när det finns en hel värld utanför fönstret med hjärtan som inte pulserade.

Rädda dem istället!

sa jag till honom.

Och han

drack ännu mer kaffe

var fortfarande inte redo

att slå hål på verkligheten.

Säg till de högresta att de vinner inga priser för att de har stiliga hattar

till reklammänniskorna att vi har nog med dåliga slogans i våra liv

upplys tjänstemännen på bankerna om

att de ser illa ut när de tar för stora tuggor av bakelserna

någon skulle kunna tro att de åt pengar.

Lämna aldrig någon som blöder i rännstenen

lägg hen på trottoarkanten

vårt dricksvatten kan förorenas.

När allt det här är över finner du mig i Paris.

Jag har en dålig andedräkt och mina dagar är klädda i himmelsblått.

Du kommer att förstå min storhet

först när du förnekat min existens.

Att jag fanns och att jag levde.

Ingen ska någonsin kunna anklaga mig för att jag inte försökte flyga

även fast de ovanpå alla burar vilar ett tak. 

Hon ville sy ihop bitarna som fallit ned från himlen till ett lapptäcke att lägga över din kropp

Jag hoppas att du förstår hur illa de såg ut

när du skar ett hål i samma himmel

dansade i kådan som läckte ner.

Hennes klackskor var alldeles för stora

hon har bara fyllt tretton år

men hon saknade redan tiden

då hon trädde drömmarna på band,

då det fortfarande fanns flera pärlor i skrinet. 

Man har slutat viska så numera håller människorna alltid för öronen när jag går förbi.

Det är en tyst överenskommelse, 

men du ska veta att de inte finns ett födelsemärke på din kropp som inte jag har räknat.

Cirkushästarna löper amok  

du är naken i spårvagnen och fimpar i barnvagnarna.

Vill du så tar jag med dig hem.

Jag har plats.

Det är ju en värdelös frihet,

när man är bunden till en symaskin 10 timmar om dagen.

De talar om regnet

man undrar när de ska falla

man har sagt mig att de faller hela tiden

att det inte finns nog med barn med öppna munnar i den här världen

för att fånga upp dropparna.

Jag har dryga två månader kvar i Colombia. Har en hel massa att skriva om men saknar tid. Inspirationen finns i alla fall och jag fyller anteckningsböcker om allt de som gör ont men också om allt det som lyfter. Till hösten flyttar jag till Stockholm för att skriva ett år. Ett år av poesi och böcker och det känns bra i magen även om jag är rädd för att Sverige ska tråka ut mig, sådär som bara ett hemland kan. Skulle helst av allt vilja ta mig till Paris. Lära mig franska och spendera nätterna på små trånga klubbar där man är tacksam över att någon spiller öl över en, eftersom det är så varmt och trångt inne på klubben och detta svalkar. Sådär som det var när jag och min kusin tågluffade sommaren 2011. Tänker att jag har tid för det också. För Paris och för skrivandet. Idag satt jag på ett gummidäck i två timmar med min arbetskollega. Pratade drömmar och takhöjder. Grät och skrattade. Igår sa ett av barnen att han skulle sakna mig så att han skulle gråta när jag åkte tillbaka till Sverige. Men han skulle komma till Sverige och hälsa på. Han ska nämligen bli fotbollsproffs. För pengarna han tjänar ska han starta en skola för alla fattiga barn i Colombia. Och bygga ett hus åt sin mamma. Han säger att det är viktigt att vara ödmjuk, Sergio 11 år gammal. Förra veckan red jag på hästar och badade i floder. Sov över i bungalows och pratade med franska backpackers. Drack tysk öl och skrattade så att jag fick ont i magen i hängmattor. Den här helgen tältade jag i en kohage. Spelade glädjens sång felfritt på munspel och såg månen gå upp över bergen och det var så fantastiskt och någon skämtade om varulvar och jag sa att det inte var kul för det var så spöklikt. 

tu no puedes comprar al viento, no puedes comprar al sol

Bloggen har inte legat på prioriteringslistan.

Har haft en miljon saker att göra på sista tiden. Okej, en miljon är kanske lite väl tilltaget men ni förstår säkert. Har börjat plöja igenom BBC Nature Worlds dokumentärer. Älskar dessa dokumentärer. Förra sommaren när jag jobbade nästan hela tiden, lyckades jag dock ha fria kvällar då och då. Då brukade jag köpa naturgodis och krypa upp i mitt lummiga fönster på Helleforsgatan i Göteborg och titta på Planet Earth. Camilla hade hela boxen. Mest tycker jag om de som handlar om havet. Deep ocean. Det är något speciellt med havet. Jag tror det är mörkret. Jag minns att jag som barn brukade fantisera om hur de skulle vara att trilla av färjan Rödby- Puttgarden som min familj åkte över sundet med om somrarna. Jag brukade tänka på om jag skulle lyckas nå ända ned till botten, för att sedan kunna ta spjärn och skjuta mig upp igen. Ända upp till ytan. I mina dagdrömmar klarade jag det alltid. Någon sa en dag till mig att jag troligen skulle sugas in i propellern. Det verkade vara ett så himla makabert sätt att dö på. Efter denna händelse ville jag inte vistas så mycket på däck. Men jag är fortfarande fascinerad över havet.


Senaste tiden har jag jobbat mycket. Förra lördagen besökte jag Universidad Antioquia tillsammans med en vän och hennes flickvän. Blev så himla fint mottagen och pepp. Fick vara med på en psykologilektion där vi pratade om konstens avbildning av kvinnans sexualitet, från medelåldern framtill idag. Döm av min förvåning när jag hittade mig själv iakttagande läraren, lyssnande till varje ord. Att jag förstod vad han sa och faktiskt fick ut något av lektionen, och att jag efter lektionen kunde diskutera detta med de andra kursdeltagarna. BAM säger jag bara.

Kvällen som följde åkte jag till Medellin och mötte upp Caroline, Valeria och Valerias vän. Vi hängde hemma hos Valeria, tittade på skräckfilm och mös i hennes soffa framtill klockan var mycket. Nästa dag begav jag mig till Museo de Arte som ligger i Medellin. En aning besviken dock över att det endast var en utställning. Hade förväntat mig lite mer efter att betalat åttatusen pesos för inträdet. Utställningen var dock superintressant, om de colombianska kollektiven som uppstod under 70-talet och arbetade emot imperialismen. De var intakta affischer och böcker och bilder från revolutions åren.

På måndagen var jag på en utbildningsdag tillsammans med jobbet. Klev upp klockan 5 för att åka buss i tre timmar till en badanläggning där vi inte riktigt hade en utbildningsdag, mer en "rolighetsdag". Spelade vattenrugby, hoppade runt i poolen, åt lunch, drack drinkar och sjöng kareoke. Fin dag med fina jobbarkompisar! Tappade dock bort min mobiltelefon, som ängeln till chaufför dock hittade och lämnade tillbaka till mig nästkommande morgon. Lyckaaaaaan.

På tisdagen jobbade jag och på kvällen mötte jag upp Diego för att dricka vin och hänga på hans kontor. Älskar alla böcker han har där. Han har en degree i historia och kan verkligen allting om sitt lands historia.

Det blev en sen kväll och en tidig morgon då jag skulle iväg till El Carmen för att bestiga ett berg tillsammans med Daniel, Judith och Juan. Vi packade med oss munspel och lukelele och gasspis och tysk choklad och sen började vi gå. Så fruktansvärt himlastormande vackert och befriande att komma ut från civilisationen för ett tag. Juan hade med sig sin hund som jag är så kär i. Världens finaste lilla labrador.

När det blev mörkt liftade vi ned till byn med en flakbil och sen tackade jag för mig, åkte hem och sov. Morgonen därefter upptäckte jag dock något fruktansvärt. Att mitt enda lilla bankkort var borta. Paniken som infann sig var total. Kom dock på efter en stund att jag måste glömt det i bankomaten i El Carmen. Fett tänkte jag. Då lär jag ju glömma att se det kortet igen, men för säkerhets skull begav jag mig till El Carmen för att fråga och gissa om Colombias lyckligaste tjej stegade ut från banken några sekunder senare? Banktjänstemännen bara såg på mig och sen sträckte de fram mitt kort och jag blev lyckligast i världen. Andra gången med kolosall flax denna vecka. På eftermiddagen hade jag återigen tur när jag åkte till Medellin för att ta ett ögonprov för att se så att jag inte hade en ögonsjukdom som man befarat när jag gjorde en optikerundersökning. Allt såg dock bra ut och jag flög fram genom torsdagen.

På fredagen jobbade jag. Hade engelskaprov på frukterna, färgerna och djuren som jag lärt barnen. Och så himla stolt, att alla klarade det. De har verkligen lärt sig något. Stolt tjej. På kvällen mötte jag upp Estefania, David och Israel. Vi gick för att dansa salsa på en jättemysig bar utanför centrum. Börjar långsamt men säkert lära mig salsa... haha. Efter det stötte jag på en vän på gatan som bjöd mig till en hemmafest, där vi också dansade salsa framtill klockan 4 på morgonen. Salsakväll helt enkelt!

På lördagen begav jag mig till Rio Negro tillsammans med Caroline och Diego. Där hade vi en ganska galen natt tillsammans med punkare från världens alla hörn... hehe. Vi sov över där och hängde i byn framtill nästkommande kväll då vi åkte tillbaka till La Ceja.

På måndagen hade jag världens halsont, men släpade mig dock till jobbet där allt blev ännu sämre, fick gå hem och sov hela eftermiddagen. På kvällen kände jag den välbekanta svårigheten att svälja och olustigheten inför att äta saker som inte är ytterst lena (typ yogurt och piggelin). Tittade mig lite hobbyläkaraktigt i halsen och till och med jag kunde konstatera att japp. Halsfluss för inte vilken gång i ordningen.

Det är dock inte värre än att jag klarade av att ta mig till sjukhuset för att få träffa en läkare, bli ordinerad antibiotika och vila samt en spruta som jag vägrade ta. Haha. Jag HATAR sprutor. Jag känner mig dock redan bättre men ska vara hemma imorgon också bara för att vila upp mig.

Så går en dag och kommer aldrig åter. Nu ska jag titta på min dokumentär. Här kommer lite bilder!

 Engelskaprov

 -

 Lek på skolgården

 Mina små verk...

 Leek

 Affish från MOMA

 Fotografi från demonstration i Bogota på 70-talet

 Colombia

 Utflykt

 Livets hund

 El Carmen

 Häst

 Daniel och Juan 

 Caroline

Fotoram från kreativitetsverkstaden på El Mana