Och tänker att jag
måste skriva för att inte glömma. Mina dagar här. De fantastiska, men också om
de mindre fina. Fast grejen är att de allra flesta dagar här är ganska
fantastiska. Och då överskuggas ju allt det, som man vissa dagar har svårt för.
Så hej, det var ett dag sen. Men. Jag lever fortfarande ett väldigt spännande
och vackert liv här i La Ceja.
Vill skriva blogg och vara aktiv. Samtidigt som jag vill
bejaka tiden här och aldrig sova.
Om folk hade sagt till mig för två årsedan, novemberkväll i
Sverige, att om två år vid den här tiden vandrar du mitt i högt gräs på
colombianska landsbygden. En ljummen öl i handen och bakom dig ett handplock
människor. Mannen med baskern och medaljerna. En konstnär med en cigarettfimp i
ena mungipan och ett munspel i andra. Som spelar med till musiken från den
sprakande bergsprängare. Solnedgången i bakgrunden. Senare på kvällen efter ett
katastrofalt ösregn allihopa i hans hus. Målarpenslar, gitarrer och poesi. Och
jag, mitt i allt detta. Jag förstår fortfarande inte alltid vad de säger. Men, jag
är ändå där. Man kommer långt med ord, handgester och skratt.
Eller i ett femvåningshus mitt inne i djungeln.
Bananplanterna som växer utanför fönsterna. Eller utanför. Hela huset är liksom
inpräglat av djungeln. Det finns inga fönster. Knappt några dörrar. Knaggliga trappor.
En femåring med änglalockar som springer upp och ned i sitt eget tarzanhus. Vi
dricker hemmagjort te och lyssnar på högt på orientalisk musik. Utanför går
solen ned.
Längst fram på en punkkonsert i Medellin. Hela staden
nedanför våra fötter. Snart ska mitt favoritband börja spela. Colombianska
punkare som börjar hoppar upp och ner vid sidan av mig. Euforin och pulsen och
spänningen.
Det har hänt fantastiskt mycket mer saker, såklart. Jag känner mig lite mer colombiansk för varje dag som går. Börjar förstå bussystemet. Hur man synkar en träff med någon. Att aldrig ringa från telefonen utan alltid från en kiosk med "minutos". Att skiva ned avokadon i soppan med frijoles. Att "ahorita" kan vara lite närsomhelst hursomhopp den närmaste tiden. Att ändå känna att man kan vila i detta.
