människorna ni borde vara lite tjockare lite lyckligare med luften lite likare er själva

* Bob Hansson- Människorna 

Människor. Jag tänker på hon som gråter ner i händerna men är noga med att schalen fortfarande täcker håret. Prästen som säger att svensk asylpolitik är åt helvete och mig själv som studsar till på orden. Kvinnan som varit sjukskriven i sju år och inte kan åka spårvagn längre än några hållplatser i taget tjejen som sitter och skriker på bussen att "hon inte alls är rädd för att bli arbetslös herregud hon har ju Göteborgs största käft vill hon ha något så tar hon ju det herregud hon är inte alls rädd för att bli arbetslös!!!." På att ikväll går någon på sitt livs första hemmafest på en arbetskollega som tröttnade på gubben och köpte en mer lätthanterlig hund istället.

Människor. Jag tänker på hon som inte har någonting förutom världens största leende och på mig själv som tror att jag har rätten att ifrågasätta det. Som ibland lite stilla undrar varför och ser in i hennes bruna ögon och hör henne säga något som skulle kunna avfärdas som en klyscha men när hon säger det blir det inte så för hon lever det. På han som har hela huvudet fullt av revolutioner och jord under naglarna men sitter fast vid en dator på ett dammigt kontor. På flickan som är så smal att hon kan gömma sig bakom en trädstolpe hon har hela håret fullt av loppor och hon skrattar högt hon omfamnar mig bakifrån och i vissa stunder tänker jag att fick jag loppor bara för att jag kramade om henne så vore det kanske värt det. Drejaren som förkunnar att de viktigaste vi har är tiden och att vi därför aldrig får börja sälja den till något vi inte vill spendera den med. På alla människor som kommer säga till mig att det inte riktigt är så enkelt men jag som tänker att precis precis så enkelt är det. 

Människor. Att fylla huvudet med kunskap och händerna med jord. Idag planterade jag aloe veraplantor i landet. Jag bröt av en kvist och kletade in hela mina händer i aloe vera. Det gjorde den intorkade jorden på mina händer klibbig och jag kunde rulla små bullar att kasta ned på marken. Jag slöt ögonen och doppade huvudet i en blågrön buske som har den allra starkaste av lukter. Memorerade spanska namn på växterna jag sått. Skrev om allt detta i en anteckningsbok. Om hur solen värmde ryggen och om att det finns ett högt högt träd som endast kan växa ifall en fladdermus först ätit ett frö och sen förspillt det i jorden. Jag känner mig så fri. Det har blivit så vackert.

Jag tänker på tacksamheten över livet, på länder som jag vill besöka, på världen som jag vill förändra, på människor som jag håller av, på människor som jag vill lära känna, på fjäll som jag vill vandra igenom, på luft som jag vill andas, på böcker jag vill läsa, på texter som jag älskar, på texter som får mig att gråta, på musik som får mig att drömma, på bröd som jag vill baka, på en aloe veraplanta som jag vill vårda och älska, på filmer som jag vill se, dokumentärer som jag vill göra, samtal som jag vill ha, föreläsningar som jag vill gå på, floder som jag vill kasta mig ned i, vin som jag vill dricka och klänningar som jag vill dansa genom nätterna i. Jag tänker på alla dessa människor som vägrar acceptera att vi skulle kalla detta för den enda verklighet. Jag tänker på naturen runtomkring oss som vi inte ser som är så vacker, så vacker att vi ibland måste kisa. 

med drömmar om svensk mat och en öppnare värld

Hej.

Åhhhhh, alltså detta land. Vaknade tidigt imorse för att gå till ögonläkaren här i La Ceja. Och så ringer han en halvtimme innan jag ska ha mitt besök för att flytta fram det 4 timmar. Japp. Så går det om man tycker att det verkar rimligt att ha EN ögonläkare som kommer EN gång i veckan till en stor klinik... Mitt förtroende för läkare i denna by är ju inte världens högsta. Förra gången jag gick till en av privatläkarna blev jag ordinerad en kortisonspruta för att jag hade ihållande hosta. Eftersom jag föreslog honom (på inrådan av min mamma) att det skulle hjälpa med kortison. Och då ger han mig det i injektionsform. Det enda som hände var att jag blev hyperspeedad och svettades. Annars var hostan densamma... Likadant som när jag hade bihåleinflammation. Fick fyra olika mediciner utskrivna. Försökte ta reda på om jag verkligen behövde ta alla, men man sa att det var ytterst viktigt att jag tog samtliga mediciner i sju dagar. En gång var fjärde timma. Jag googlade medicinerna och insåg att en av dem var antibiotika, de andra febernedsättande och smärtstillande. I sju dagar. Och visst, jag hade en väldig huvudvärk men den avtog efter två dagar med antibiotika. Detta land älskar verkligen antibiotika. Det kostar cirka 20 riksdaler på ett vanligt apotek. Det finns ingen gräns för hur mycket du kan köpa och du behöver inte ha ett recept. Jag har blivit ordinerad antibiotika för allt från halsont i samband med förkylning till en ihållande hosta. Och sen pratar man om risken för antibiotikaresistens...

Anyway.

Har inte skrivit här på 20 dagar och ska jag vara ärlig minns jag inte riktigt vad jag har gjort. Vet att jag jobbat mycket. Har börjat utforma mina egna projekt på Mana, vilket känns väldigt gött. Har än så länge haft fyra engelskalektioner, med väldigt varierande resultat. Kan väl säga såhär: att ge en engelskalektion till barn i 6-12 års åldern som har spenderat 7 timmar i skolbänken är inte det lättaste... Men det börjar arta sig. Har insett att det allra bästa sättet är att skapa en glädje kring lärandet. Därför har jag börjat ha mina lektioner utomhus. Förra veckan satt jag och ritade och skrev namnet på 30 olika frukter, färger och djur på olika kort. Sen hade vi en tävling där barnen fick dra en lapp och sedan beskriva de kort de blivit tilldelade. Dessa barn har ganska stora kunskapsluckor i engelska. Det finns 16-åringar som inte kan svara på väldigt grundläggande frågor, såsom how are you? Och då har de haft engelska som kärnämne sedan 8-årsåldern. Men på grund av de sociala problem som dessa ungdomar har, är engelska förmodligen inte det allra högst prioriterade. De allra flesta vet att att ifall de lär sig engelska så har de mycket bättre framtidsutsikter, men att sätta sig ned och verkligen läsa en engelskbok är det största steget. Därför tror jag att motivation är det viktigaste att jobba med. Om jag lyckas få dem motiverade till att lära sig engelska, är halva arbetet redan gjort. 

Vid registreringsbordet har jag klistrat upp skyltar såsom "goodmorning", "how are you?" "fine thanks" och "toothpaste please". Och i torsdags fick jag verkligen se att om man sår ett frö, så gror det oftast något. En av killarna i morgongruppen har sagt till mig att han verkligen vill lära sig engelska och varje morgon när han kommer hälsar jag på honom med ett goodmorning och han hälsar tillbaka. Sen frågar jag alltid how are you? och han skrattar bara och säger yesyesyes, no english! Och jag säger att han ska svara "fine thanks" men nästa morgon har han glömt det och svarar ändå yesyesyes, no english!. Men i förrgår då jag frågade honom "how are you" svarade han "fine thanks" och log stort och det var så himla ballt. Det kan låta fånigt, det är ett ord. Men ändå. Eller lilla Geraldyn som alltid kommer framtill mig efter lunchen och säger Anna, please och pekar på tandkrämen. Åh. De är så fina. 

Detta projekt berör mig verkligen, på ett helt annat sätt en det jag hade innan. Äntligen inser jag vad det betyder att volontärarbeta. På Caperucita väntade jag bara på att dagen skulle ta slut, men här stannar jag nästan alltid kvar efter arbetsdagens slut och är ivrig att hjälpa till så gott det går. Just eftersom de anställda betraktar mig som någon att räkna med. Eftersom mitt projekt på fredagarna är lika viktigt som alla andras projekt och eftersom jag känner att jag har en auktoritet som jag verkligen inte hade på Caperucita. Synd att de tog mig sju månader att hitta detta projekt...

Hade en ganska underhållande men sorglig lunch med mina arbetskamrater för några dagar sedan. Vi pratade om religioner och de pratade om "de kristna". Jag har alltid sett katoliker som en del av kristendomen, men för dem är de som natt och dag. Min chef började prata om kyrkor där det är en regel att prästen har sex med en kvinna som ska gifta sig, dagen innan bröllopet. Jag trodde väl att de pratade om någon sekt eller liknande men sedan utbröt min arbetskollega, de är sådana de är, de kristna! hycklare hela bunten och jag hajade till och frågade min chef vilken kyrka hon syftade på. Och då säger hon nej, de kristna kyrkorna i allmänhet. Pingstkyrkan, evangelisterna... och från ingenstans känner jag verkligen en ilska väckas i mitt bröst. Jag är inget beundrare av vad människorna gör i namnet religion och kyrkor. För mig är religion ett sätt att särskilja människor från varandra. A museum for good people, when it should be a hospital for the broken. Men, jag växte upp i en och jag kan gå o god för att detta inte är en regel inom pingstkyrkan. Vilket jag också sa. Och då hävdade de att det är så i colombianska pingstkyrkor, vilket jag nästintill kan gå i god för att det inte är heller, eftersom jag träffat många pingstvänner i Colombia och vet att de liknar de svenska pingskyrkorna. Jag blev så himla arg. Att de sitter och dikterar hur de ser ut på ställen de inte ens besökt. Jag sa att resonera så är som att säga att i katolska kyrkan har biskoparna sex med småpojkar. Då blev det ganska tyst...

Händelser som dessa bevisar verkligen hur nödvändigt det är med kulturutbyten. Hur nödvändigt det är att någon från Sverige åker till en colombiansk landsby och blir införstådd i att det inte alls skjuts hej vilt på gatorna här. Att någon från Sverige med frikyrkobakgrund talar om det inte är en regel att ha sex med präster i frikyrkan...

Annars har livet flutit på. Förra veckan var Hanna, som jag pluggade spanska med i Sverige, här för att hälsa på. Vi började fredagen med teater och födelsedagsfirande för en vän som fyllde år. Sjöng ja må han leva på svenska och drack rom på en bakgata. 

På lördagen hälsade vi på min kompis Daniel i El Carmen. Vi kom lagom till hans grannes födelsedagsfirande och blev bjudna på mat, innan vi gick ut och satte oss på ett flak i en åker tillsammans med Judith (en tysk volontär) och Juan. På kvällen gick vi hem till Juan och spelade gitarr och lekte med hans underbart söta hund. Världens finaste. Vet inte hur länge jag stod och kastade en boll till hen, som hen blev helt lyrisk över att springa efter och hämta. Lyckan i en boll...

På söndagen gick vi upp på ett berg med munspel och vin och sedan avslutade vi dagen med arepa de chocolo, som till Hannas besvikelse inte innehöll choklad utan sötmajs. Men de smakade bra ändå. 

Denna vecka har varit väldigt lugn. Har jobbat, träffat kompisar och i torsdags handlade jag mat för att laga en vegetarisk lasange eftersom jag tror jag ingått i en matdepression. Helt seriöst. Jag är så FRUKTANSVÄRT GALET TRÖTT på colombiansk mat. Jag förstår verkligen varför jag aldrig sett en colombiansk matresuturang i Sverige. Man äter ALLTID samma sak. ALLTID. Jag äter ALLTID en arepa (smaklöst colombianskt bröd. Tänk popcorn minus saltet) med två skurna skivor smaklös ost till frukost. Till detta erbjuds jag chokladvatten (kakao och vatten) men frågar alltid efter "bara vatten". Kakaovatten är inte min favorit.... Jag äter ALLTID en soppa med koriander till lunch och sen pommesfrites och ris och sallad till "huvudrätt".  Alltså, pommesfrites och ris utan salt. Jag tycker inte ens om pommesfrites. Och sen på kvällen förväntas jag äta ännu en arepa med två skurna skivor smaklös ost och kakaovatten till det. Kanske ett ägg, om det är party. NEEEEEJ. Jag finner mig inte i detta längre. 

Därav mitt försök att svänga ihop en vegetarisk lasange. Gick väl sådär eftersom min ugn inte fungerar och vi inte har någon gas kvar i huset. Det finns alltså en platta att laga mat på. Som inte ens är en platta, mer ett ställe för att värma arepan på. Det säger ganska mycket om min familjs matlagning. Att man inte bemödar sig med att köpa gas på en vecka eftersom de enda som behövs är plattan för att värma arepan på. 

Gråter lite. Om jag inte har järnbrist efter detta år är det ett under... Vill äta god mat. Vill äta potatisgratäng. Mozarella som är vattnig och rund. En pizza med getost och honung och pinjenötter. Ugnsbakade rotfrukter. Falafel i pitabröd. Condecos veganska lunchbuffé. Indiska röror och nanbröd. Lisas vegetarisk lasange. Vegetarisk chorizokorv. Mammas linssoppa. Surdegsbröd. Brieost. Grännaknäckebröd med keso och körsbärstomater. En sallad med rucola, avokado och fetaost. Rödbetor med fetaost. Potatis coch purjolöksoppa. Kantarelltoast. Vegetarisk taco med ananas och svarta bönor. Stuvad spenat med stekt potatis och ett ägg. Stuvade makaroner. Tagatallie och qournfileér med soltorkade tomater. Soltorkade tomater och oliver. Äppelpaj med vaniljsvisp. Havregrynsgröt med äppelmos. Soyabönor med havssalt. Grillad portabellosvamp 

Om någon kan skicka ned allt detta till mig, är de mina vänner för livet.  Nu ska jag påbörja min dag. 

 Fina Hanna!

 Kvällspromenad

 Teckningsklass 

 Min grannes trädgård

 Musiklektion

 Manos laboriosos y creativas

 Stolt tjej belönade stökigt barn med att spela mobilspel efter att ha gjort klart läxan

 Salongen där jag jobbar

 Vegetarisk lasange minus ugn, krossade tomater, mozarellaost, rivjärn för morötterna, fryst spenat och keso

Mina grannars ingång till sin finca. Har jag sagt att jag bor fantastiskt?

poesi och bilder från senaste veckorna

Du är vita svanar och svarta ögonpåsar och någon har spänt upp ett lakan framför dina drömmar.
Innan gästerna kommer måste du hinna inhalera allt det som de aldrig nånsin kommer att lyckas ge dig och jag ser helst att du kysser de som är annorlunda två gånger på vardera hand.

Anarkisterna har samlats i bankvalvet i Zürich för att ta reda på om banktjänstemännen också har hjärtan stora som en knytnäve och för att se om de i deras fickor verkligen finns plats för fler guldmynt. 

Soldaterna som är till för att dö har slutat höja vapen 

nu sänker de hjärtan i sängkamrarna när de viskar är det alltid på riktigt

jag vill säga till dig att du kan lita på dem

du kan lita på dem. 

Det enda vi har är ett samhälle som fallit sönder
det enda vi drömmer om är att lyckas plocka de mest skinande av skärvor.
På nätterna smyger de ut.
Människorna, de kopparröda och ljusgula 
letar meningar i rännstenarna. 

Ensamheten har byggt en vallgrav kring din kropp
och det finns ingen i hela världen som kommer bemöda sig med att bygga en bro.

Det faller hårtussar från himlen.
Ett barn dog inatt.
Gråter gör man på toaletter
skriker gör man i huvudkuddar
lever gör man om dagarna
drömmer gör man om nätterna.
Det finns ett system-
följer man det blir man lycklig.











Fotografierna ljuger inte
de säger inte hela sanningen men de kan avslöja vår falska lycka.
Vi går på glas för varandra
jag tänker inte säga slut innan du börjar.
Kan du gå din väg nu?
Kräv inte förklaringar,
för förklaringarna jag kommer att ge dig är kantstötta.
Du är vacker i månljus men inte i sol
om tabletterna inte verkar kan du alltid komma tillbaka och be om mer.
Jag kommer att ge dig dem
i kupade händer och med den bortvända ryggen rak
om du frågar mig varför har jag inget svar.
Världen gör ont.
Jag ringde till FN och frågade men det finns ingen mänsklig rättighet som fastslår att man har rätt att bli älskad av den man håller av.
Jag har själv alltid frågat mig varför.
Du kan gå nu.





Stannar uppe till sent och söker in till folkhögskolor. Det kliar så i mina fingrar efter att få skriva, skriva på riktigt. I helgen har jag firat en födelsedag och lekt en halv natt med en hund på en igenvuxen bakgård. Har även spelat munspel och druckit vin med bästa Daniel och Hanna. Punkt. Uppdatering följer snarast. 

Pereira

 vacker måne

 mäktigt vattenfall

 -

 Nelson och Liz

 Pereira

 Lizzzz

 Salento 

 Liz och Camila

 Vattenfall

 Hästutflykt

 Bergen 

 Caroline goes horseriding... hahha

 Partieeeeee

 Varma källor

 Pereiras utkicksplats 

Lycklig tjej 

to live is the rarest thing of them all, most people just exist

Hej!

Redan april, vilken ångest. Drygt fyra månader kvar här i Colombia... :(

Hoppas ni hade en fin påsk. Jag hade en alldeles utmärkt sådan.

Började lovet med att besöka Medellin för en hejdåmiddag för fina Janna. Väldigt fin tjej som jag lärde känna på tunnelbanan här i Medellin. Hon var här för att plugga i 8 månader, men har nu åkt tillbaka till Tyskland. Två avskedsmiddagar på samma vecka. Vill mest bara stanna tiden och ha alla fina kvar här i Colombia.

Vi åt vegetarisk pizza och drack caipirina tillsammans med Jairo, Caroline och Jannas brazilanska rumskamrat. På lördagen hjälpte jag Caroline att flytta till sin nya värdfamilj i Envigado och på eftermiddagen begav vi oss till El Carmen för att hänga med Daniel, en vän till mig. Vi blev serverade vegetarisk pasta och spelade gitarr hemma hos honom. Daniel jobbar som drejare och har hela huset fullt av krukor och vaser som han har gjort. Glömde dessvärre att ta kort men han är verkligen superduktig.

På söndagen sov vi länge innan vi gick ut på en utflykt bland kohagarna. Åt växter och fotograferade löv och på kvällen möte jag upp Liz och Diego för att gå på en rockfestival. Det ösregnade dessvärre, men musiken var super. Jag och Liz delade på en regnjacka och gungade i takt till reaggemusiken med två koppar maracuyavin. Det är sådana stunder man känner livet i sig.

Tog en nattaxi tillbaks till La Ceja, sov några timmar för att sedan gå upp, packa och ge oss iväg till Medellin för att möta Caroline. På kvällen tog vi bussen till Pereira, kom fram sent och somnade gott.

Första dagen i Pereira sov vi ut för att sedan äta lunch med Nelson, Liz "pappa". Liz föräldrar är döda och hon bodde därför sina första år på ett barnhem, där denna Nelson jobbade. Enda sedan barnhemmet lades ned har han hjälpt henne ekonomiskt, utan några förpliktelser huvudtaget. Det var en ganska intressant vecka, att bo i hans hus. Han bor tillsammans med sina föräldrar och en syster, men varje dag kommer det barn dit för att äta, sova en stund eller låna duschen. Tonåringar som annars bor på gatan men som hos honom får en fristad. Och allt detta gör han ideellt. Hade många intressanta samtal med denna eldsjäl under veckans gång.

På kvällen åkte vi till Termales, där vi badade i varma källor. Alltså, jag har inte vare sig duschat eller badat varmt (förutom i havet) sen jag kom till Colombia. Bästa på länge. Tror vi tillbringade närmare 5 timmar i källorna och vid vattenfallet.

På onsdagen tittade vi runt i Pereira, åt vedungsbakade arepa de chocolo (bästa jag ätit i Colombia!) och på kvällen besökte vi Liz favoritbar i Pereira. En reaggebar i en sunkig källare. Det såg verkligen  inte mycket ut för världen men vid 3-tiden på nätterna är det fullproppat av folk av alla dess stilar som svänger sina lurviga till reaggebeats.

På torsdagen åkte vi till Salento med Nelson, Liz och Liz kompis Camila. Där hyrde vi hästar och red till ett vattenfall i bergen. Har inte ridit på hur länge som helst och detta kändes onekligen i kroppen nästa dag... Tror dock aldrig jag skrattat så mycket som jag gjorde åt Caroline denna dag. Jag hinner knappt upp på min häst innan jag hör någon som skriker:
- ANNA FOR FUCK SAKE! HELP ME, HOW DO I GET THIS THING TO STOP? HEEELP ME! (the thing= hästen). Grejen är att hästen inte ens travar, den lunkar lite stilla men Caroline använder alla spanska ord hon kan och blir dödsur för att jag inte kastar mig av min häst för att komma henne till undersättning. Haha, skadeglädje må så vara men gud vad jag skrattade.

Efter hästridningen begav vi oss till byn. En hippieby smockad med turister och konstnärsjälar. Jag trivdes om man säger så. Hittade en fin tröja, ring och hör och häpna girls - glögg från Sverige. Fick lite julkänslor i efterhand när jag intog min svenska glögg på en av barerna. Roligast var ändå familjen som väntade på mig när jag kom ut därifrån. De hade sett mig och ville ta en bild tillsammans med mig. Så det hade alltså väntat på detta "blonda mirakel" utanför resturangen. Dog lite... haha.

På fredagen begav sig jag, Caroline, Liz, Camila och en nyfunnen vän Jeni till en flod en timme utanför Pereira. En flod omringad av linjaner och träd med ett väldigt strömskt vatten. Vi kastade oss i floden från en stenplattform, och sedan var det ungefär som att åka strömmen på rosenlund enda tills det blev grundare och man kunde ta spjärn mot marken. Fantastiskt vackert och helt insane att vi badade mitt i detta. Efter någon timme i floden pustade vi ut på stenarna. När vi sitter på stenarna så skriker plötsligt Camila högt. Jag vänder mig åt hennes håll och får se en svart/röd orm simma igenom hennes ben. Alltså den paniken. Det blev inte precis bättre av att folk skriker att ormen är dödligt giftig... Puh. Vi begav oss ganska omedelbart till bilen efter det. På kvällen festade vi loss på reaggeklubben tills klockan blev sent och vi tog en taxi tillbaka hem.

På lördagen gjorde vi inte många knop utan spenderade majoriteten av dagen i sängen, slötittande på tv men på kvällen åt vi vegetariska burgare på resturangen som tillhör reggeklubben innan vi begav oss till en förfest hemma hos en kompis till Jeni. Jenis kompis jobbar med att sy dräkter till brudarna som jobbar på porrklubbar i Pereira och trodde verkligen att jag skulle kunna tjäna pengar på att introducera hennes produkter på den svenska marknaden. Tackade vänligt men bestämt nej...

Efter förfesten gick vi återigen till reaggeklubben där vi numera var stammisar och dansade till Shaggy och drack billig öl hela natten. Kom tillbaka till huset, sov två timmar och gick sedan upp för ta en buss på 6 timmar tillbaka till La Ceja. Världens minsta och varmaste bussen. Funderade allvarligt talat på att stiga av och gå när vi fastnade i en kö i ett av de varmaste områdena i Colombia.

Men. Hem kom jag och idag ringde klockan 6.30. Måndagar är knappast speciellt roliga vart du än befinner dig i världen, men jag är superfeliz på mitt nya projekt så jag hoppade mer än gärna upp tidigt. Kramade hej till mina fina barn och kollegor och nu är även denna dag förbi.

Mår oförskämt bra just nu. Det enda som skaver är hösten. Är så förvirrad. En del av mig vill åka tillbaka till Sverige, jobba hårt för att sedan återvända till Colombia i januari. Medan en annan del skriker att den verkligen vill gå ett år på en folkhögskola för att göra något seriöst av författardrömmarna. Att det ska vara så svårt :( Bäst av allt vore en svensk folkhögskola i Colombia. Man kan ju alltid drömma...

BILDBOMB!

 Jairo, Caroline och Janna

Jairo, jag och Janna

 Daniel och Caroline. Hahha, älskar att Daniel ser ut som en rockstjärna som Caroline hade turen att möta en dag i El Carmen... 

 Utflykt

 El Carmen de Viboral

Himlen

 Festivaaaaal

 För pappa

 Underhållning i ösregn

Colombiansk punksångare

Postar Pereirabilderna i nästa inlägg! 

Hasta pronto amores! Les extraño mucho. Hay tantas cosas que yo quiero escribir pero falto el tiempo y tambien quiero ver Girls antes yo voy a acostarme... jajaja. Picos a todos!