mitt år i colombia: maj 2013

Man kastar barn som om de vore cigarettfimpar

utanför klubbarna innan man går in.

Man stampar på dem

för men vet att de skulle kunna fatta eld annars

sedan går man in och dansar och förökar sig

människor förökar sig

som om de hade rättigheterna

Säg gärna till sjuksköterskan med det svarta håret att jag inte menade något illa

jag bara inte förstod varför han ville ta blodtrycket på just mig

när det finns en hel värld utanför fönstret med hjärtan som inte pulserade.

Rädda dem istället!

sa jag till honom.

Och han

drack ännu mer kaffe

var fortfarande inte redo

att slå hål på verkligheten.

Säg till de högresta att de vinner inga priser för att de har stiliga hattar

till reklammänniskorna att vi har nog med dåliga slogans i våra liv

upplys tjänstemännen på bankerna om

att de ser illa ut när de tar för stora tuggor av bakelserna

någon skulle kunna tro att de åt pengar.

Lämna aldrig någon som blöder i rännstenen

lägg hen på trottoarkanten

vårt dricksvatten kan förorenas.

När allt det här är över finner du mig i Paris.

Jag har en dålig andedräkt och mina dagar är klädda i himmelsblått.

Du kommer att förstå min storhet

först när du förnekat min existens.

Att jag fanns och att jag levde.

Ingen ska någonsin kunna anklaga mig för att jag inte försökte flyga

även fast de ovanpå alla burar vilar ett tak.

Hon ville sy ihop bitarna som fallit ned från himlen till ett lapptäcke att lägga över din kropp

Jag hoppas att du förstår hur illa de såg ut

när du skar ett hål i samma himmel

dansade i kådan som läckte ner.

Hennes klackskor var alldeles för stora

hon har bara fyllt tretton år

men hon saknade redan tiden

då hon trädde drömmarna på band,

då det fortfarande fanns flera pärlor i skrinet.

Man har slutat viska så numera håller människorna alltid för öronen när jag går förbi.

Det är en tyst överenskommelse,

men du ska veta att de inte finns ett födelsemärke på din kropp som inte jag har räknat.

Cirkushästarna löper amok

du är naken i spårvagnen och fimpar i barnvagnarna.

Vill du så tar jag med dig hem.

Jag har plats.

Det är ju en värdelös frihet,

när man är bunden till en symaskin 10 timmar om dagen.

De talar om regnet

man undrar när de ska falla

man har sagt mig att de faller hela tiden

att det inte finns nog med barn med öppna munnar i den här världen

för att fånga upp dropparna.

Jag har dryga två månader kvar i Colombia. Har en hel massa att skriva om men saknar tid. Inspirationen finns i alla fall och jag fyller anteckningsböcker om allt de som gör ont men också om allt det som lyfter. Till hösten flyttar jag till Stockholm för att skriva ett år. Ett år av poesi och böcker och det känns bra i magen även om jag är rädd för att Sverige ska tråka ut mig, sådär som bara ett hemland kan. Skulle helst av allt vilja ta mig till Paris. Lära mig franska och spendera nätterna på små trånga klubbar där man är tacksam över att någon spiller öl över en, eftersom det är så varmt och trångt inne på klubben och detta svalkar. Sådär som det var när jag och min kusin tågluffade sommaren 2011. Tänker att jag har tid för det också. För Paris och för skrivandet. Idag satt jag på ett gummidäck i två timmar med min arbetskollega. Pratade drömmar och takhöjder. Grät och skrattade. Igår sa ett av barnen att han skulle sakna mig så att han skulle gråta när jag åkte tillbaka till Sverige. Men han skulle komma till Sverige och hälsa på. Han ska nämligen bli fotbollsproffs. För pengarna han tjänar ska han starta en skola för alla fattiga barn i Colombia. Och bygga ett hus åt sin mamma. Han säger att det är viktigt att vara ödmjuk, Sergio 11 år gammal. Förra veckan red jag på hästar och badade i floder. Sov över i bungalows och pratade med franska backpackers. Drack tysk öl och skrattade så att jag fick ont i magen i hängmattor. Den här helgen tältade jag i en kohage. Spelade glädjens sång felfritt på munspel och såg månen gå upp över bergen och det var så fantastiskt och någon skämtade om varulvar och jag sa att det inte var kul för det var så spöklikt.

Bloggen har inte legat på prioriteringslistan.

Har haft en miljon saker att göra på sista tiden. Okej, en miljon är kanske lite väl tilltaget men ni förstår säkert. Har börjat plöja igenom BBC Nature Worlds dokumentärer. Älskar dessa dokumentärer. Förra sommaren när jag jobbade nästan hela tiden, lyckades jag dock ha fria kvällar då och då. Då brukade jag köpa naturgodis och krypa upp i mitt lummiga fönster på Helleforsgatan i Göteborg och titta på Planet Earth. Camilla hade hela boxen. Mest tycker jag om de som handlar om havet. Deep ocean. Det är något speciellt med havet. Jag tror det är mörkret. Jag minns att jag som barn brukade fantisera om hur de skulle vara att trilla av färjan Rödby- Puttgarden som min familj åkte över sundet med om somrarna. Jag brukade tänka på om jag skulle lyckas nå ända ned till botten, för att sedan kunna ta spjärn och skjuta mig upp igen. Ända upp till ytan. I mina dagdrömmar klarade jag det alltid. Någon sa en dag till mig att jag troligen skulle sugas in i propellern. Det verkade vara ett så himla makabert sätt att dö på. Efter denna händelse ville jag inte vistas så mycket på däck. Men jag är fortfarande fascinerad över havet.

Senaste tiden har jag jobbat mycket. Förra lördagen besökte jag Universidad Antioquia tillsammans med en vän och hennes flickvän. Blev så himla fint mottagen och pepp. Fick vara med på en psykologilektion där vi pratade om konstens avbildning av kvinnans sexualitet, från medelåldern framtill idag. Döm av min förvåning när jag hittade mig själv iakttagande läraren, lyssnande till varje ord. Att jag förstod vad han sa och faktiskt fick ut något av lektionen, och att jag efter lektionen kunde diskutera detta med de andra kursdeltagarna. BAM säger jag bara.

Kvällen som följde åkte jag till Medellin och mötte upp Caroline, Valeria och Valerias vän. Vi hängde hemma hos Valeria, tittade på skräckfilm och mös i hennes soffa framtill klockan var mycket. Nästa dag begav jag mig till Museo de Arte som ligger i Medellin. En aning besviken dock över att det endast var en utställning. Hade förväntat mig lite mer efter att betalat åttatusen pesos för inträdet. Utställningen var dock superintressant, om de colombianska kollektiven som uppstod under 70-talet och arbetade emot imperialismen. De var intakta affischer och böcker och bilder från revolutions åren.

På måndagen var jag på en utbildningsdag tillsammans med jobbet. Klev upp klockan 5 för att åka buss i tre timmar till en badanläggning där vi inte riktigt hade en utbildningsdag, mer en "rolighetsdag". Spelade vattenrugby, hoppade runt i poolen, åt lunch, drack drinkar och sjöng kareoke. Fin dag med fina jobbarkompisar! Tappade dock bort min mobiltelefon, som ängeln till chaufför dock hittade och lämnade tillbaka till mig nästkommande morgon. Lyckaaaaaan.

På tisdagen jobbade jag och på kvällen mötte jag upp Diego för att dricka vin och hänga på hans kontor. Älskar alla böcker han har där. Han har en degree i historia och kan verkligen allting om sitt lands historia.

Det blev en sen kväll och en tidig morgon då jag skulle iväg till El Carmen för att bestiga ett berg tillsammans med Daniel, Judith och Juan. Vi packade med oss munspel och lukelele och gasspis och tysk choklad och sen började vi gå. Så fruktansvärt himlastormande vackert och befriande att komma ut från civilisationen för ett tag. Juan hade med sig sin hund som jag är så kär i. Världens finaste lilla labrador.

När det blev mörkt liftade vi ned till byn med en flakbil och sen tackade jag för mig, åkte hem och sov. Morgonen därefter upptäckte jag dock något fruktansvärt. Att mitt enda lilla bankkort var borta. Paniken som infann sig var total. Kom dock på efter en stund att jag måste glömt det i bankomaten i El Carmen. Fett tänkte jag. Då lär jag ju glömma att se det kortet igen, men för säkerhets skull begav jag mig till El Carmen för att fråga och gissa om Colombias lyckligaste tjej stegade ut från banken några sekunder senare? Banktjänstemännen bara såg på mig och sen sträckte de fram mitt kort och jag blev lyckligast i världen. Andra gången med kolosall flax denna vecka. På eftermiddagen hade jag återigen tur när jag åkte till Medellin för att ta ett ögonprov för att se så att jag inte hade en ögonsjukdom som man befarat när jag gjorde en optikerundersökning. Allt såg dock bra ut och jag flög fram genom torsdagen.

På fredagen jobbade jag. Hade engelskaprov på frukterna, färgerna och djuren som jag lärt barnen. Och så himla stolt, att alla klarade det. De har verkligen lärt sig något. Stolt tjej. På kvällen mötte jag upp Estefania, David och Israel. Vi gick för att dansa salsa på en jättemysig bar utanför centrum. Börjar långsamt men säkert lära mig salsa... haha. Efter det stötte jag på en vän på gatan som bjöd mig till en hemmafest, där vi också dansade salsa framtill klockan 4 på morgonen. Salsakväll helt enkelt!

På lördagen begav jag mig till Rio Negro tillsammans med Caroline och Diego. Där hade vi en ganska galen natt tillsammans med punkare från världens alla hörn... hehe. Vi sov över där och hängde i byn framtill nästkommande kväll då vi åkte tillbaka till La Ceja.

På måndagen hade jag världens halsont, men släpade mig dock till jobbet där allt blev ännu sämre, fick gå hem och sov hela eftermiddagen. På kvällen kände jag den välbekanta svårigheten att svälja och olustigheten inför att äta saker som inte är ytterst lena (typ yogurt och piggelin). Tittade mig lite hobbyläkaraktigt i halsen och till och med jag kunde konstatera att japp. Halsfluss för inte vilken gång i ordningen.

Det är dock inte värre än att jag klarade av att ta mig till sjukhuset för att få träffa en läkare, bli ordinerad antibiotika och vila samt en spruta som jag vägrade ta. Haha. Jag HATAR sprutor. Jag känner mig dock redan bättre men ska vara hemma imorgon också bara för att vila upp mig.

Så går en dag och kommer aldrig åter. Nu ska jag titta på min dokumentär. Här kommer lite bilder!