mitt år i colombia: tu no puedes comprar al viento, no puedes comprar al sol

Bloggen har inte legat på prioriteringslistan.

Har haft en miljon saker att göra på sista tiden. Okej, en miljon är kanske lite väl tilltaget men ni förstår säkert. Har börjat plöja igenom BBC Nature Worlds dokumentärer. Älskar dessa dokumentärer. Förra sommaren när jag jobbade nästan hela tiden, lyckades jag dock ha fria kvällar då och då. Då brukade jag köpa naturgodis och krypa upp i mitt lummiga fönster på Helleforsgatan i Göteborg och titta på Planet Earth. Camilla hade hela boxen. Mest tycker jag om de som handlar om havet. Deep ocean. Det är något speciellt med havet. Jag tror det är mörkret. Jag minns att jag som barn brukade fantisera om hur de skulle vara att trilla av färjan Rödby- Puttgarden som min familj åkte över sundet med om somrarna. Jag brukade tänka på om jag skulle lyckas nå ända ned till botten, för att sedan kunna ta spjärn och skjuta mig upp igen. Ända upp till ytan. I mina dagdrömmar klarade jag det alltid. Någon sa en dag till mig att jag troligen skulle sugas in i propellern. Det verkade vara ett så himla makabert sätt att dö på. Efter denna händelse ville jag inte vistas så mycket på däck. Men jag är fortfarande fascinerad över havet.

Senaste tiden har jag jobbat mycket. Förra lördagen besökte jag Universidad Antioquia tillsammans med en vän och hennes flickvän. Blev så himla fint mottagen och pepp. Fick vara med på en psykologilektion där vi pratade om konstens avbildning av kvinnans sexualitet, från medelåldern framtill idag. Döm av min förvåning när jag hittade mig själv iakttagande läraren, lyssnande till varje ord. Att jag förstod vad han sa och faktiskt fick ut något av lektionen, och att jag efter lektionen kunde diskutera detta med de andra kursdeltagarna. BAM säger jag bara.

Kvällen som följde åkte jag till Medellin och mötte upp Caroline, Valeria och Valerias vän. Vi hängde hemma hos Valeria, tittade på skräckfilm och mös i hennes soffa framtill klockan var mycket. Nästa dag begav jag mig till Museo de Arte som ligger i Medellin. En aning besviken dock över att det endast var en utställning. Hade förväntat mig lite mer efter att betalat åttatusen pesos för inträdet. Utställningen var dock superintressant, om de colombianska kollektiven som uppstod under 70-talet och arbetade emot imperialismen. De var intakta affischer och böcker och bilder från revolutions åren.

På måndagen var jag på en utbildningsdag tillsammans med jobbet. Klev upp klockan 5 för att åka buss i tre timmar till en badanläggning där vi inte riktigt hade en utbildningsdag, mer en "rolighetsdag". Spelade vattenrugby, hoppade runt i poolen, åt lunch, drack drinkar och sjöng kareoke. Fin dag med fina jobbarkompisar! Tappade dock bort min mobiltelefon, som ängeln till chaufför dock hittade och lämnade tillbaka till mig nästkommande morgon. Lyckaaaaaan.

På tisdagen jobbade jag och på kvällen mötte jag upp Diego för att dricka vin och hänga på hans kontor. Älskar alla böcker han har där. Han har en degree i historia och kan verkligen allting om sitt lands historia.

Det blev en sen kväll och en tidig morgon då jag skulle iväg till El Carmen för att bestiga ett berg tillsammans med Daniel, Judith och Juan. Vi packade med oss munspel och lukelele och gasspis och tysk choklad och sen började vi gå. Så fruktansvärt himlastormande vackert och befriande att komma ut från civilisationen för ett tag. Juan hade med sig sin hund som jag är så kär i. Världens finaste lilla labrador.

När det blev mörkt liftade vi ned till byn med en flakbil och sen tackade jag för mig, åkte hem och sov. Morgonen därefter upptäckte jag dock något fruktansvärt. Att mitt enda lilla bankkort var borta. Paniken som infann sig var total. Kom dock på efter en stund att jag måste glömt det i bankomaten i El Carmen. Fett tänkte jag. Då lär jag ju glömma att se det kortet igen, men för säkerhets skull begav jag mig till El Carmen för att fråga och gissa om Colombias lyckligaste tjej stegade ut från banken några sekunder senare? Banktjänstemännen bara såg på mig och sen sträckte de fram mitt kort och jag blev lyckligast i världen. Andra gången med kolosall flax denna vecka. På eftermiddagen hade jag återigen tur när jag åkte till Medellin för att ta ett ögonprov för att se så att jag inte hade en ögonsjukdom som man befarat när jag gjorde en optikerundersökning. Allt såg dock bra ut och jag flög fram genom torsdagen.

På fredagen jobbade jag. Hade engelskaprov på frukterna, färgerna och djuren som jag lärt barnen. Och så himla stolt, att alla klarade det. De har verkligen lärt sig något. Stolt tjej. På kvällen mötte jag upp Estefania, David och Israel. Vi gick för att dansa salsa på en jättemysig bar utanför centrum. Börjar långsamt men säkert lära mig salsa... haha. Efter det stötte jag på en vän på gatan som bjöd mig till en hemmafest, där vi också dansade salsa framtill klockan 4 på morgonen. Salsakväll helt enkelt!

På lördagen begav jag mig till Rio Negro tillsammans med Caroline och Diego. Där hade vi en ganska galen natt tillsammans med punkare från världens alla hörn... hehe. Vi sov över där och hängde i byn framtill nästkommande kväll då vi åkte tillbaka till La Ceja.

På måndagen hade jag världens halsont, men släpade mig dock till jobbet där allt blev ännu sämre, fick gå hem och sov hela eftermiddagen. På kvällen kände jag den välbekanta svårigheten att svälja och olustigheten inför att äta saker som inte är ytterst lena (typ yogurt och piggelin). Tittade mig lite hobbyläkaraktigt i halsen och till och med jag kunde konstatera att japp. Halsfluss för inte vilken gång i ordningen.

Det är dock inte värre än att jag klarade av att ta mig till sjukhuset för att få träffa en läkare, bli ordinerad antibiotika och vila samt en spruta som jag vägrade ta. Haha. Jag HATAR sprutor. Jag känner mig dock redan bättre men ska vara hemma imorgon också bara för att vila upp mig.

Så går en dag och kommer aldrig åter. Nu ska jag titta på min dokumentär. Här kommer lite bilder!