människorna ni borde vara lite tjockare lite lyckligare med luften lite likare er själva

* Bob Hansson- Människorna 

Människor. Jag tänker på hon som gråter ner i händerna men är noga med att schalen fortfarande täcker håret. Prästen som säger att svensk asylpolitik är åt helvete och mig själv som studsar till på orden. Kvinnan som varit sjukskriven i sju år och inte kan åka spårvagn längre än några hållplatser i taget tjejen som sitter och skriker på bussen att "hon inte alls är rädd för att bli arbetslös herregud hon har ju Göteborgs största käft vill hon ha något så tar hon ju det herregud hon är inte alls rädd för att bli arbetslös!!!." På att ikväll går någon på sitt livs första hemmafest på en arbetskollega som tröttnade på gubben och köpte en mer lätthanterlig hund istället.

Människor. Jag tänker på hon som inte har någonting förutom världens största leende och på mig själv som tror att jag har rätten att ifrågasätta det. Som ibland lite stilla undrar varför och ser in i hennes bruna ögon och hör henne säga något som skulle kunna avfärdas som en klyscha men när hon säger det blir det inte så för hon lever det. På han som har hela huvudet fullt av revolutioner och jord under naglarna men sitter fast vid en dator på ett dammigt kontor. På flickan som är så smal att hon kan gömma sig bakom en trädstolpe hon har hela håret fullt av loppor och hon skrattar högt hon omfamnar mig bakifrån och i vissa stunder tänker jag att fick jag loppor bara för att jag kramade om henne så vore det kanske värt det. Drejaren som förkunnar att de viktigaste vi har är tiden och att vi därför aldrig får börja sälja den till något vi inte vill spendera den med. På alla människor som kommer säga till mig att det inte riktigt är så enkelt men jag som tänker att precis precis så enkelt är det. 

Människor. Att fylla huvudet med kunskap och händerna med jord. Idag planterade jag aloe veraplantor i landet. Jag bröt av en kvist och kletade in hela mina händer i aloe vera. Det gjorde den intorkade jorden på mina händer klibbig och jag kunde rulla små bullar att kasta ned på marken. Jag slöt ögonen och doppade huvudet i en blågrön buske som har den allra starkaste av lukter. Memorerade spanska namn på växterna jag sått. Skrev om allt detta i en anteckningsbok. Om hur solen värmde ryggen och om att det finns ett högt högt träd som endast kan växa ifall en fladdermus först ätit ett frö och sen förspillt det i jorden. Jag känner mig så fri. Det har blivit så vackert.

Jag tänker på tacksamheten över livet, på länder som jag vill besöka, på världen som jag vill förändra, på människor som jag håller av, på människor som jag vill lära känna, på fjäll som jag vill vandra igenom, på luft som jag vill andas, på böcker jag vill läsa, på texter som jag älskar, på texter som får mig att gråta, på musik som får mig att drömma, på bröd som jag vill baka, på en aloe veraplanta som jag vill vårda och älska, på filmer som jag vill se, dokumentärer som jag vill göra, samtal som jag vill ha, föreläsningar som jag vill gå på, floder som jag vill kasta mig ned i, vin som jag vill dricka och klänningar som jag vill dansa genom nätterna i. Jag tänker på alla dessa människor som vägrar acceptera att vi skulle kalla detta för den enda verklighet. Jag tänker på naturen runtomkring oss som vi inte ser som är så vacker, så vacker att vi ibland måste kisa.