Jag tror det är oundvikligt att åka till ett ”tredje-världen”
land utan att känna skuldkänslor. Jag gjorde det i Etiopien, och jag gör det
även här. Oftast så försöker jag tränga undan dem, tala om för dem att den
sjuka värld vi lever i inte skapades av mig. Att jag inte har blod på mina
händer. Att det visst är mitt ansvar att förändra, men inte mitt fel. Men,
ibland så går det inte.
Ibland så ser jag bara massvis av misär och systemfel och
jag blir så fruktansvärt arg och ledsen och förbannad och ändå så känner jag
mig helt maktlös. Det enda jag kan göra är att ge tiggarpojken i Medellin tio
kronor och säga åt honom att köpa mat för detta. Inte ännu mer av det där fräna
limmet han luktar. Att mitt bidrag till de papperslösa i Göteborg var att
förflytta bröd från punkt A till punkt B. Skriva på protestlistor. Besöka
flyktingförläggningar. Jag kunde inte ändra svensk flyktingpolitik.
Jag tror att det är denna maktlöshet som försätter oss
människor i bojor. När du inser hur långt gången denna världs cancer är, så
blir du lätt apatisk. Jag funderar ibland på hur mycket lättare det vore att bara
ignorera att världen blöder.
För det finns
verkligen ingen mening med nakna 14-åringar i gatuhörnen i Bogotas slumkvarter.
Det finns ingen mening med att hon fick kol eftersom maken som misshandlade
henne under hela deras 30-åriga äktenskap också rökte sina cigaretter inomhus, under köksfläkten- som inte existerade för de hade en gasspis- ibland slutar jag
ögonen hårt under taxifärder sena nätter i Bogota och jag önskar att den gula
bilen kunde köra fortare fortare fortare jag måste få se hur detta slutar jag
måste få se om människorna som röker i gatuhörnen också kommer dö med vita liljor i håret om de som
sjunger högst också är de som slutar först om de är som de säger att man ångrar
bara sånt man inte gjorde men det finns ju en halv mänsklighet som aldrig
kommer kunna ångra några val för deras val bestod bara av ris eller hunger jord
eller sten och mitt på denna jord går det människor som undrar om de gjorde
rätt val när de köpte den nya bilen fem meter därifrån svälter någon ihjäl fem
meter därifrån säger en mamma till sin son eller dotter att deras solidaritet
och engagemang också kommer att slockna en dag och mitt i denna värld förväntar
sig människorna att jag ska tro på en mänsklighet som så äckligt påtagligt dag
på dag skiter i människor och mitt i denna värld tänker jag att jag förstår
jag förstår att man väljer dansgolv framför brödutdelande
till fattiga ett dansgolv slungar ut
stora känslor kräver inte mer än ett par höfter tillbaka, ett brödutdelande
kräver en aldrig svalnad entusiasm- att kunna sträcka på ryggen och gå hem
trots att det finns många hungriga kvar men inte tillräckligt mycket bröd, ett
inträde på Bogotas dyrare nattklubbar skulle kunna mäta 20 hungriga- människor
vet detta. Människor är så påtagligt medvetna om att dessa pengar skulle
kunna mäta 20 hungriga men vi ligger och skriker och sprattlar i världens mest
iskalla hav och om det är något vi lärt oss i denna värld så är det
att vi måste lita till våra egna armar och simma simma simma ibland finner vi
ingen annan utväg än att dränka en medmänniska i ren panik när vi inser att vi
håller på att drunkna.
Jag har betalat de där inträdena. Och jag ägnade de 20 hungriga en tanke men jag grät inte sönder någon huvudkudde. Inte
ens en tår. I en värld med iskallt vatten upp till kindbenen måste man ha pansarutrustning
för att inte frysa ihjäl. Eller väldigt höga klackskor. Så man aldrig nuddar
marken.
I en värld där
människan fostras till ett individualistiskt förhållningssätt till sin omvärld,
räcker det faktiskt inte med att enbart vädja att hen ska skänka pengar till
välgörenhet.
Du ska inte ha något val. Du ska dela lika på de resurser vår
planet har. Du ska inte kunna ha ”att shoppa” som ett fritidsintresse. Du ska inte
kunna starta ett företag där du tjänar 300 miljoner kronor i månaden på något
som andra gör för dig. Du ska inte kunna äta kött bara för att du inte tycker om vegetarisk mat. Du ska
inte kunna flyga till Colombia för att utföra ett arbete som någon på plats
hade kunnat göra bättre. Du ska inte skänka 100 kronor till faddergalan en gång
om året och känna dig nöjd med det. Det ska inte vara såhär. Jag tror inte på
valfrihet . Vi kommer inte komma någonstans med det ordet, för de som sitter på
pengarna kommer aldrig någonsin välja det som skulle vara bäst för de med lägst
resurser.
Valfrihet kommer aldrig plocka flugorna ur ögonen på gatubarnen i de
tropiska klimaten. Valfrihet kommer aldrig ge en outbildad och ensamstående
mamma en rättvis lön för det arbete hon faktiskt utför.
Jag önskar att en järnhand kunde röra sig ur jordens inre
och säga: NU GÖR VI PÅ DET HÄR VISET. Nu delar vi systerligt och broderligt på
det vi äger.
Min bror säger alltid till mig: är det bättre att alla har det dåligt än att några har det bra och
andra lite mindre bra? Nej. Men, det är inte heller så det behöver vara. Däremot är det
bättre att alla har det jämnbra. Att du inte tvingas lämna ditt land för att de
inte kan ge dig den medicinska vård som du behöver. Att du kan vara trygg i att
vart du än föds i denna värld, så har du samma förutsättningar för liv. Tänk såhär: din familj har två barn. Du skulle kunna välja att ge ditt ena barn samtliga säsonger av tv-serien vänner, men då skulle ditt andra barn bara kunna få säsong ett. Ditt andra barn, skulle naturligtvis vilja ha hela säsongen av vänner, men det har du inte råd med. Är det då mest rättvist att hen får halva säsongen av ditt första barns samling, eller ska hen nöja sig med den dvd-film hen fick? Problemet är att vi inte betraktar världen som ett barn. Detta handlar om rättvisa. Något fundamentalt som vi alla har inom oss, men som vi bygger murar kring oss för att undgå.
Jag vill ha en planerad ekonomi. Inte någon som är baserad
att ett företag som tillverkar usb-dammsugare ska kunna förse ytterligare 40
människor med jobb. För 1) vi behöver inte usb-dammsugare. 2) vi har i nuläget
inte resurser för att förse världen med usb-dammsugare. 3) varför finns det ens usb-dammsugare?
Jag vet inte vad jag vill säga med denna text. Mest av allt vill jag nog göra som Doktor Kosmos. Jag vill stoppa valfriheten, för vi klarar inte av att välja själva.
Bild: Sara Graner
