tjugonionde september tvåtusentolv

En vecka sen sist. Hej. Hur mår Sverige?

Colombia mår bra. Eller snarare, jag mår bra i Colombia. Denna vecka har bestått av mycket jobb. Varje dag. 8-16. Veckorna går så snabbt, och vips så är det fredag igen.

Jag trivs fortfarande väldigt bra på min arbetsplats, även om jag längtar efter lite utmaningar. Jag blir så frustrerad över att inte kunna spanska ibland att jag bara vill skrika. Det känns som att det är det jag gör. Denna onsdagen var jag lämnad själv med de 30 små änglarna. Många av dem är verkligen änglar. Sen finns det några som jag tycker lite mindre om. Som pedagog får man inte visa detta. Man måste tycka om alla lika mycket. Iallafall låtsas som det. Men det är svårt när det alltid är samma person som bråkar, alltid oprovocerat och om skitsaker. Okej, de är fyra och fem år men det är så provocerande att bara se på och vara för oförmögen att uttrycka sig.

Fraserna som används mest är sientate! (sätt dig) escuchame! (lyssna på mig) tranquila! (tyst). Jag längtar efter att kunna ha en proper konversation med barnen, och att få göra lite intressantare arbetsuppgifter. Mata barn och klippa kartong i all ära, men jag hoppas verkligen att projektet har mer att ge.

Jag har även ryckt mig i kragen och sagt till min värdfamiljspappa att jag ville gå på "stan" själv efter jobbet. Detta lyckades ju sådär bra eftersom La Ceja har en stadskärna där du ser ena delen av stan när du står på den andra. Jag träffade honom naturligtvis. Jag har också uppsökt "kulturhuset" och anmält mig till en danskurs här i La Ceja. Alla typiska colombianska danser. Dels för att ha något att göra, men också för att jag känner att jag måste lära mig dansa salsa. Ibörjan var det lite charmigt och skylla på skandinaviska höfter och svensk feghet, men nu har jag snart varit här i två månader utan ett endaste litet korrekt salsasteg.

Igår efter jobbet begav sig jag och Kim till Medellin. Efter lite felåkande med metron hittade vi slutligen till mina "bröders" lägenhet. Vi spelade musik för varandra. Svensk, schweisisk och colombiansk. Det var lite exotiskt, att sitta i en lägenhet i Medellin och lyssna på "fest hos Mange"...

På kvällen trängde vi ihop oss i en taxi till ett backpackerhostel i Medellin där vi träffade en vän till Kim. Spelade världens lamaste drinkspel, åt hamburgare (jag åt sallad, vegetarianens lott i sydamerika) och sedan tog vi en annan taxi till en bar där vi mötte upp Caroline. Senare på natten hamnade vi på en mer dansant klubb där jag träffade den första svensken sen jag lämnade Bogota. Det var en konstig känsla. Att prata svenska, här.

Dagen idag spenderade jag tillsammans med Caroline. Min ena "bror" följde mig till metron intill hennes hus. Jag tror nog att jag fick den bästa möjliga värdfamilj här i La Ceja. Hela familjen är så himla fin och kärleksfull. Jag måste erkänna att jag störde mig i början på artigheten. Att man alltid frågar hur natten har varit och så ska man svara bien och sen fråga samma sak annars är man en dålig människa, men jag har har börjat se charmen i detta nu. Jag måste dock lära mig hur man insisterar på spanska. Jag försökte förklara för Camilo att han verkligen inte behövde följa mig till Carolines hus (vilket inkluderade en bussresa och två byten med metron) men han gör som alla andra colombianer när de gör en en jättetjänst, säger tranquila och ler stort. Och då vet jag inte vad jag ska säga, utan jag ler tillbaka och känner mig jättedum samtidigt som jag är ytterst tacksam eftersom dessa tjänster brukar underlätta livet markant för mig. Likadant när jag köpte flygbiljetter till Bogota om två veckor (födelsedagsweekend i min favoritstad!). Jag landar i La Ceja halv tolv på natten, men det var tydligen inte några problem för min familj att hämta mig då, trots att det är en tisdag. Jag försöker säga att jag kan ta en annan flight men de ler bara stort och säger tranquila anna och då är det slutdiskuterat.

Iallafall. Efter mötet med en ganska klurig man ( Carolines flatmates pappa) i Carolines lägenhet (han sa att Caroline skulle bli tjock om hon drack mer läsk, sa att hon var dålig på spanska och avbröt mig hela tiden mitt i meningarna) begav vi oss till parque explorar. Det var dock lite för dyrt för våra volontärsplånböcker så vi bestämde oss för att gå till botansiska trädgården istället. Där betalade vi ett ockerpris för mango med citron och salt (jag är skadad här, kommer alltid vilja äta saltade frukter i framtiden) och lärde känna två medellinska kusiner. Vi strövade runt i parken några timmar och bevittnade även en bröllopsfest. Genom några springor i en dörr och detta var ännu ett av alla ögonblick i det här landet som jag ville frysa. Caroline tittade på mig och sa hur ska jag nånsin kunna lämna detta? och jag undrar verkligen detsamma. Jag och Caroline och våra två nyfunna vänner, med medelhavsvärme och sol i ryggen och saltad mango i händerna. Det känns så himla fint att vi har så mycket tid att upptäcka detta land på. Som jag alltid tjatar om, så är jag så himla glad över att vara här. Colombia är än så länge i mitt snart 20-åriga liv, det bästa som hänt mig. Jag växer som människa här, varje dag. Jag börjar successivt adoptera den colombianska livsstilen. Spontaniteten och öppenheten. Gästfriheten och det vänskapliga sättet att behandla varandra på. Tålamodet och att saker får ta tid. Inga djupa suckar och bussar som går 16.38 måste hinna skynda skynda. Kroppshetsen och lchfkost. Jag saknar inte Sverige. Inte det minsta. Jag saknar er som läser den här bloggen. Jag saknar genusperspektiv och en bättre ekonomisk rättvisa, men annars är det inte mycket.
Man tinar i Colombia. Inombords och utombords. Som svensk blir man chockad. Sen lär man sig att älska det. Min värdfamiljspappa berättade om ett projekt i Bogota, dit japanska självmordbenägna skickas på rehabilitering. Han påstod att så gott som alla återvända med ny livslust till Japan. Jag har inga källor för att det skulle vara så, men jag har heller inte svårt att tro honom.  

Jag lär mig om livet här. Saker som jag tidigare tyckt var otäckt, lär jag mig numera att hantera och tycka om. Vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Att inte skjuta upp saker, att leva i varje dag. Att dansa, sjunga och att älska det lilla. Att bli stoltaste i världen när jag lärt en 4-åring en mening på engelska. Att skratta högt.  Fina fina underbara. Alla ni som sitter där ute och funderar över om ni ska våga kasta er ut på ett "äventyr", do it. Det finns ingenting att tveka på. Oavsett om det är dadelplockning i arabländerna, språkkurs i Australien eller volontärutbyte i Sydamerika. Våga. Det finns så mycket fantastiskt utanför Sveriges gränser att ni anar inte. Det är farligt. Faktiskt. Något av det allra  farligaste med Colombia är att när du väl kommit hit, så vill du aldrig lämna landet. Nu ska jag sova. Tack för att ni läste.

jag är feminist så jag är jämt irriterad och jag skäms ej *

*Kakan Hermansson i tidskriften Bang 

Dagen på capuercita idag kan ju vara den hemskaste i mannaminne, jämställdhetsmässigt alltså.

Denna vecka jobbar vi med temat ”familjen” på dagiset. På fredag ska det vara en stor fest för ”paren” på capuercita. Vilket i sig är lite kul, eftersom hälften av mödrarna är tonåriga singelmammor. Menmen. Därför ska vi denna vecka jobba med familjen. Det går väl ungefär ut på att proklamera kärnfamiljerasens överlägsenhet för inte ont anande 4-åringar. Jag hoppas verkligen att svenska dagis gör detta lite mer diskret än colombianska. Vi gick igenom vilka föräldrar som bodde tillsammans, och vilka som inte gjorde det och när ett barn svarade att nej, föräldrarna bor inte tillsammans spärrar lärarinnan upp ögonen och utbrister högt PORQUE? Som om en 4-åring skulle kunna svara på varför dennes mamma blev gravid vid sjutton och lämnad när pappan till barnet inte tyckte att det var kul längre med en skrikande unge. GAAAAAAAAAAAAH.

Sedan var det dags att gå igenom pappornas yrken. Barnen svarar en efter en och när detta är färdigt så kommer inte någon följdfråga om mammornas yrke. Trots att det i min grupp endast finns en hemmafru, alla andra mammor jobbar. Istället börjar man prata om ifall pappa hjälper mamma något i hemmet. Nej. Det verkar inte vara så vanligt. En pappa diskar tydligen ibland. Det är ju värt nobelpriset ungefär.

På gården ska barnen lära sig leka mamma pappa barn. Mamma har en fin klänning och en servis som hon ska laga mat åt pappa på. Pappa ska gå till jobbet med verktygslådan. Det vore en grej om barnen själva lekte denna lek. Men, så är inte fallet. Denna lek dirigeras av de vuxna. De kan ju lika gärna säga till tjejerna att det där med universitetsutbildning är en världslig sak. Huvudsaken är att klänningen är fin och maten smakar bra. Jag vägrar leka en sådan lek. Jag vägrar ge tjejerna komplimanger för fina frisyrer och snyggt nagellack. Jag vägrar skratta när tjejerna dansar magdans. 

Regeringen i Colombia har tydligen gjort en jättesatsning på förskolor och barn i åldrarna 0-5. Med svenska ögon skulle man nog säga att de colombianska dagisen fortfarande har en del brister. 30 barn per lärare ger inte jättemycket utrymme för individen. 30 barn per lärare kan lätt resultera i bortglömda elever. 30 elever per lärare uppmärksammar inte att det alltid är samma personer som pratar och alltid samma personer som är mer eller mindre tysta. 30 elever per lärare ger minimalt utrymme för genuspedagogik.

Kanske är jag bortskämd. Jag kommer tydligen från ett av världens mest jämställda länder. Ett land där jämställdshetdebatten får ta plats. Det är sällsynt, rent globalt sett. Att en ledare i svenskan får handla om armhålshår. Hoppas ni vrider er i tacksamhet, svenska brudar. Det är en fråga om pengar, utveckling och modernisering av patriarkaliska religioner. Jag vet ju detta. Jag kan inte bli arg. Inte på dagiset. Men frustrerad, det får jag faktiskt bli. Skrika högt i en blogg.

Det är så frustrerande att inte kunna ge uttryck för sina känslor i en av sina hjärtefrågor. Istället förväntas jag vara en medspelande pedagog. Det enda jag kunde komma på att göra var att fråga ”pappan” i familjen om inte han skulle hjälpa till att laga lunch, men han skulle tydligen ut med sin verktygslåda. Wellwell.

Kvinnokampsång på göteborgs spårvagnar känns långt bort alltså.

http://www.youtube.com/watch?v=ZBn8SqsmfCU

tjugotredje september

Hejhopp.

En vecka har gått här i lilla La Ceja, sen sist jag skrev. En vecka med både dalar och berg. Jag känner mer och mer hur jag integreras i det colombianska samhället. Jag kan signaturmelodin till Medellins Morgonradio. Jag förstår några av paisafraserna, och jag börjar känna mig mer säker på mitt projekt.

Veckan som har förflutit har varit ganska lugn. Lördagskväll följde jag med min hostbrother och hans vänner till en bar här i La Ceja. En cowboybar där det fanns en parkering för bilarna och en för hästarna. Welcome to the countryside där djuren till och med har sin givna plats på lördagskvällen.
Första rundan öl, jag är den enda som får öl med en liten servett och ett sugrör. Jag tänker inte så mycket på det. Har aldrig druckit öl med sugrör innan men well well. Nästa runda. Likadant. Bara jag. Enda kvinnan i sällskapet. Jag frågar varför och min hostbrother svarar att det inte är kvinnligt att dricka öl direkt ur flaskan. Jag dör lite inombords, funderar en stund och plockar sen demonstrativt ut sugröret. En liten sak, men ändå så pass stor att jag känner att den måste få ta del här. Gäller detta alla drycker, eller är det bara alkoholhaltiga sådana? Är det munnens krökning kring ölflaskans öppning som inte är kvinnlig, eller är man rädd att förstöra läppstiftet? Gudars alltså.

Söndagen var det familjemiddag och promenad med hunden. Nypressad juice i solnedgången och en lugn och fin söndag. Måndag, back on track på projektet. Så himla fint att gå in genom dörrarna och mötas av barn som springer emot en och ropar ens namn. Sockersöta och så otroligt energikrävande. En 4-åring har många egenskaper alltså. På kvällen hälsade jag på Kim i Carmen. Åh. en av veckans highlight. Att bara prata av sig på ett språk som man behärskar. Det är så konstigt. Kim och jag kände inte varandra för 6 veckor sen, och nu är hon en av mina trygga punkter här på colombianska landsbygden.

Tisdagen förflöt även den med jobb, bilen tillbaka till la casa, cena med familjen, bröderna lejonhjärta på youtube (jag sörjer att jag inte kan få in svtplay här. Vad ska hända med mina älskade dokumentärer....).

På onsdagen jobbade jag bara till ett. Sen kom Alba för att hämta mig (jag är inte tillåten att lämna mitt projekt själv) för att följa mig till busstationen, där jag tog en buss till Medellin för att hänga med Kim och Santiago som var här på genomresa. Vi åt vegetarisk mat på Govindas restaurang och jag hittade till min stora lycka en underbart vacker klänning. Jag är inte världens fanns av de colombianska modet, därför var denna indiskaliknande affär väldigt välkommen. Jag kände mig väldigt nöjd när vi lämnade restaurangen för att möta upp Caroline. Tillsammans gick vi till en bar för att dricka öl och dansa salsa. En väldigt fin kväll och dag i Medellin, dock väldigt få timmars sömn innan jag var tvungen att ta bussen tillbaka till La Ceja för att börja jobba klockan 8. Jag hade inte planerat att sova i Medellin, och hade därför inte med mig något. Kände mig lagom fräsch när jag seglade in genom dörrarna, en och ½ timme försenad på grund av colombianers oförmåga att passa tider och hora pica. Dagen gick dock smärtfritt fram och när jag slutade var jag väldigt uppspelt eftersom jag skulle vänta i byn SJÄLV i två timmar. De största äventyret i mannaminne och jag bestämde mig för att gå till biblioteket. På biblioteket satte jag mig och skrev för första gången på väldigt länge. Ett brev till Suss och lite andra texter. När jag suttit där ett tag kom en påtagligt påtänd kille fram till mig. Han sa att han var poet och frågade om han fick skriva en dikt i mitt block. Utifrån den skönlitterära kvaliteten på dikten, har jag svårt att tro honom, menmen vi satt och pratade ett tag innan min värdfamiljmamma kom för att hämta mig.

Min värdfamiljmamma känner hela La Ceja. När man går med henne är det påtagligt hur liten byn faktiskt är. Hon verkar veta allt. Det ringde på biblioteket, en bibliotekarie svarade och frågade sen min "mamma" om hon visste vem som dog igår. Det visste hon.

När vi kom hem till huset låg Pepe och vaktade vid grinden. Åh, denna hund alltså. Han var ovanligt leksugen  denna dag och när Alba öppnade grinden tog han ett språng ut. Jag kände att jag var tvungen att hjälpa henne med bjässen, och lämnade därför bilen. För att överrumplas av denna blodtörstande bäst som tryckte sina tassar mot mina axlar, bet mig i foten och försökte smita igenom mina ben. Problemet är dock att han är alldeles för stor så jag ramlar in i staketet, fortfarande med hunden under mig skrikande oh my god oh my god! Alba lyckades få fatt i honom och koppla honom och jag ger honom den allra mest mördande av blickar. Min fina nya klänning nerdreglad av familjens kelgris. Jag förstår inte vad de ser hos honom. Gustavo frågade mig igår, vad jag tycker och jag var uppriktig. Nej. Jag tycker inte om hundar. Det handlar inte bara om att jag är rädd för dom. De handlar om att de är illaluktande och äckliga djur som vissa människor anser sig ha ett behov av i sina hus. Så sa jag naturligtvis inte. Jag sa att han var okej, bara han inte dreglar på mig.

I fredags anlände jag 1 timme för tidigt till jobbet, eftersom jag tvungen att åka med min "mamma" som börjar jobba klockan 7. Men det gjorde inte mig så mycket. Jag tycker verkligen om att hänga med kökspersonalen innan alla barnen kommer. De har så otroligt mycket energi och det är fascinerande att höra om deras liv och framförallt, deras arbetsvillkor. De jobbar 13 timmar om dagen, för 220 dollar i månaden, och ändå skrattar de högt från morgon till kväll. Jag ville på något sätt uttrycka hur bra jag tyckte de var, men jag hittade som vanligt inga ord för de. Finafina.

Lördagen tillbringade jag i La Union (en grannby) med hela min familj. Jag vet ärligt talat inte hur många fastrar och farbröder jag träffat de sista två veckorna. De är överallt. Vi åt mat, vandrade runt i byn och drack kaffe på olika små cafeér.

Idag kom fina Kim hit för att hälsa på. Jag, Kim och Camilo (min andra "bror") gick in till stan på eftermiddagen. Där träffade vi Tonio och några vänner till honom, drack öl och drinkar, tittade på fotboll och vandrade runt. Också detta en fin söndag i lugna lilla La Ceja. Dock samma sak idag med sugrören i ölen. Jag ska lära mig säga "öl utan sugrör". Rädda världen en bit i taget liksom. Hasta luego amigos!

(rolig grej; jag och Kim planerar en weekend i Bogota snarast. Åh. Saknar den staden alltså.)

fjortonde september tvåtusentolv

Vad har hänt? Två inlägg på en vecka, alltså. Kanske för att jag för första gången sen min ankomst till Colombia har tid att blogga. Och för att jag vill uppdatera er, och skriva ned vad som händer här.

Tisdag. Min första dag på "jobbet". Jag tänkte nog att vi enbart skulle besöka projektet, men det blev en hel dag där. Mer än så, kändes det som. Jag hade inte mycket koll på mitt projekt innan jag åkte dit, och det visade sig vara ett dagis. Ett dagis tänker ni, och får upp en bild av 30 barn i huvudet. Ett dagis, tänker Colombia och presenterar 300 barn. 300 barn, på samma dagis. Jag måste erkänna att min första tanke var: nej, nej, nej, nej, nej. Ett nej för varje barn. Jag hoppas ni kan föreställa er ljudvolymen på ett dagis som detta. Tinitusvarning big time. Alla barn är klädda i samma uniformer. Jag bokstavligt vadade fram i ett hav av gröna skjortor för att komma till kontoret. Och jag, som inte ens är överdrivet förtjust i små varelser.

Personalen var dock hur trevlig som helst. Kanske räddade detta min första dag. Jag förstod ungefär 5 % av allt som barnen sa. De fullkomligt kastade sig över mig och hade fyrahundra miljoner frågor, och jag hela tiden samma svar: yo no entiendo. Då grep de tag i mitt öra istället, och skrek samma mening gång på gång. Som om jag skulle förstå mer, bara för att de skrek.

På eftermiddagen insåg jag att de trots allt fanns en viss organisation i dagiset. Allt var faktiskt inte balagan. Barnen är uppdelade efter ålder, i 10 grupper. Jag fick följa med Clara i en grupp, och vips var klockan 4 och dags att gå hem.

Gårdagen var lite lugnare, när jag visste att jag bara hade 30 barn att bry mig om. De är verkligen de sötaste själarna på denna jord. Kommunikationsproblemen är dock en oundviklig grop i vägen. Jag är verkligen helt slut i huvudet efter 8 timmar på denna plats. 8 timmar av frustration över att JAG VILL PRATA SPANSKA NU NU NU. Åh. Jag vill förstå vad de säger. Tålamod, is i magen och en aning plugg en la casa ska väl råda bot på detta.

På kvällen igår besökte vi Gustavos syster som bor i en gård här bredvid. Vi vandrade runt i deras trädgård, och jag var som alltid helt tagen av alla grödor. Bananer, kaffebönor, jordgubbar, citroner, apelsiner, mandariner, mora, guanyaba, majs, allt i samma freakin trädgård. Och bergen i bakgrunden och korna som betar på ängarna. Det är som en dröm.

Min tredje dag på dagiset (idag) var det dags för en lek. Det är el día de amor y amistad i Colombia på lördag, och på dagiset har de haft hemliga vänner under veckan, som de på fredagen skulle ta med sig sötsaker till. Jag blev invigd i leken igår, och hade med mig en söt liten chokladask till min hemliga vän. Med denna lilla chokladask träder jag in på dagiset och möts där av föräldrar som fyllt kassar med godis till deras barns hemliga vänner. En chokladask syntes så fruktansvärt banal, när de andra barnen i snitt hade köpt två chipspåsar, en läsk, tre klubbor, två chokladkakor, en påse nötter, en påse godis och en frukt var, plus hemmagjorda kort med långa kärleksutläggningar. Jag sprang därför snabbt ut på gatan för att hitta liknade presenter till min hemliga vän. Puh. Utöver detta, så hade ett barn fyllt år. Världens största tårta, läsk och glass till barnen i Claras grupp. Jag har inte varit på dagiset många dagar, men jag har svårt att tro att barnen i mitt projekt kommer från fattiga familjer, så som det stod i min projektbeskrivning. Det syntes nästan vara en tävlan om vem som kunde bräcka vem i mest storslagna presenter. Jag menar, inget barn kommer ju äta allt detta. Likaså födelsedagsfiranden. Eller så är det bara den Colombianska andan. Jag ska lägga detta på minnet. Nästa gång, tänk stort Anna.

Efter tårta och godis var det dags för barnen att gå hem. Alla går hem samtidigt, eftersom de flesta barnens föräldrar jobbar på blomsterodlingen i La Ceja. På eftermiddagen hade vi konferens. Hehe, eller de andra hade konferens. Jag satt mest och försökte förstå vad vi pratade om. Tre timmar om barns rättigheter på spanska. Den du. Vi lekte också lekar, dansade salsa (såklart) och åt glass (med ost). Denna del förstod jag bättre. En väldigt fin avslutning på en hektisk vecka. Det känns verkligen som jag kommit till en genuin och kärleksfull arbetsplats. Alla är måna om att jag ska trivas och förstå. Att jag ska tycka om maten och att jag ska tycka om arbetet. Att jag ska lära mig dansa salsa och dricka aguardiente med dem också, por supuesto... Haha.

Livet flyter på här i La Ceja. Även om jag ännu inte känner till byn så bra. Detta är ett orosmoln på min himmel. Min familj är verkligen hur fin och bra som helst, men jag har en känsla av att de kan komma att vara lite väl överbeskyddande. De lämnar mig varje dag på jobbet, och hämtar mig varje dag efteråt. Jag känner mig som en av dagisbarnen. Jag längtar verkligen efter att få göra saker på egen hand. Jag hoppas att det blir bättre nästa vecka. Mitt första mission är att ta mig till jobbet själv. Och hem därifrån. Min "utflykt" till affären 20 meter från dagiset idag, var det första jag gjorde på egen hand. Frihetskänslorna bubblade sannerligen i bröstet.

Jag försöker få ett grepp om byn. Varenda person under 30 utfrågar jag om byns potential. En jobbarkompis utlovar muchas rumbas, en annan pratar om cykling, min värdfamiljspappa om potatisodlingar och natur, en annan om fotboll. Min "bror" säger att det finns en del att göra även i La Ceja, och han sa att han skulle visa mig i helgen. Jag sätter min tillit till detta.

Annars är mitt huvud ganska fyllt, av reflektioner och tankar. Om colombiansk jämställdhet och det faktum att min "pappa" här går hemma hela dagarna men aldrig lagar mat. Det gör "mamman" istället, när hon kommer hem efter en 9 timmars arbetsdag. Wellwell. Om det spanska språket som trots att det är en miljon kvinnor och en man, böjer verben efter mannen. Om att samtliga flickor på dagiset har hål i öronen, nagellack och "topp" under t-shirten. Om att jag aldrig kommer att säga que liiiiiiiiiinda o que boniiiiiiiiita om detta. Det är svårt att vara feminist på ett colombianskt dagis, men jag tänker vara tyst tills jag känner barnen och förstår att berömma någons egenskaper istället för utseende.


Hasta luego (jag måste hårdplugga artighetsfraser i helgen. det håller inte att jag alltid svarar "a ti tambien" när någon lyckönskar mig något. )

elfte september tvåtusentolv

Det går alltid en vecka mellan mina blogginlägg. Och det känns alltid som det var en evighet sen jag skrev. Och jag kan snart inte skriva på svenska längre. Jag har börjat tänka på spanska.

Jag har fyratusen känslor i kroppen. Varje dag skulle kunna fylla en hel blogg. Det är en skam att jag skriver så sällan. Sista tiden i Bogota var himla fin. Jag och Kim lagade mat tillsammans med andra volontärer varje dag, hade girls-maraton (jag har introducerat girls för några av de andra volontärerna, och de älskar’t), stolt tjej. Vi åt frukost på vårt favoritcafe, hängde i parker och fredagskvällen tillbringades på Universidad Nationals ”skolgård”. Socialistiska slagord var sprejade på väggarna, en stor bild av Che Guevara målad på huvudbyggnaden, öl såldes under borden och man kunde nästintill ta på den revolutionära stämningen. Jag föll pladask och på gräset utanför huvudbyggnaden tillbringade jag och hundra andra ungdomar fredagskvällen.

På lördagen begav vi oss till ett casa de finca utanför Bogota. En stor gård där jag och några andra volontärer ordnade en stor barbeque tillsammans med colombianska vänner. En av de roligaste fester på länge och bästa avslutet på den här fantastiska månaden i Bogota. Flera gånger den här månaden har jag velat frysa ögonblick och förvara dem i en inbrottsäker hjärtficka. Jag har bara varit i Colombia en månad men jag ställer mig redan frågan, Colombia, where have you been my entire life? Jag blir så frustrerad när jag tänker på alla dessa människor som sitter i sina respektive länder och tänker att Colombia är ett livsfarligt land med potentiella Pablo Escobar i varje hörn.

Colombia är ett kontrasternas land. Jag skulle ljuga om jag sa annat. Det är ett land där du kan sniffa kokain på ett bord och betala polisen för att titta åt ett annat håll. Ett land där taxichaufförer inte nödvändigtvis tar dig dit du vill och där guerillagrupper i generationer satt skräck i folket. Och jag stortrivs. Hur kan det komma sig? Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men det finns en stämning här och en öppenhet som stundtals gör mig tagen. Det tar inte många minuter förrän du är hombre eller amiga med människor du möter. Människorna här, i kombination med den fantastiska naturen gör att det farliga och miserabla tvättas ut. Jag säger inte att det försvinner, men de bleknar.

Igår efter en 10 timmars lång bussresa på krokiga vägar anlände jag i Medellin. Jag var väldigt nervös inför att träffa min familj. För spanskan och för att bli besviken. För hunden och för ett liv på landet. Jag är en storstadstjej, no doubt about it. Jag älskar pulsar, tunnelbanor, människor och stora tankar. Jag är rädd för sömniga gator, var fjärde timme avgående bussar, inskränkthet och små tankar. Men, jag har bestämt mig för att vara öppen under mitt år i Colombia och därför satte jag mig på bussen till La Ceja.

Och där på stationen stod min familj med vidöppna armar. Med fyrahundra välkomstfraser och jag som precis lärt mig säga trevligt att träffas.  Det blev en ganska påfrestande kväll i den äldsta sonens lägenhet inne i Medellin. Även om jag pratat en del spanska under min månad i Bogota, så har jag alltid kunnat använda engelskan när det kniper. Glöm det här. Jag kan lika gärna säga ordet på arabiska, och de kommer förstå lika mycket. Välkommen till byn där man KÄNNER TILL en man i utkanten av västra kohagen som kan några ord på engelska. Puh. Gudars skymning alltså.

Men jag är icke bitter. Även om det tog mig en halvtimme att förstå vad min ”mamma” menade när hon pratade om diskvanorna i familjen. Hursomhaver, vi åt en väldigt god (och vegetarisk!!!!!!) middag i lägenheten, gick upp på taket för att bevittna Medellin i kvällsljus och sen var det dags för Big Brother a la Colombia. Här verkar alla följa Big Brother. Även min 60-åriga ”pappa” tycker att det är intressant. Jag har svårt att ta det seriöst. Igårkväll var det tydligen någon bekännelsekväll och deltagarna fick stå och gråta framför en stor spegeln. Hela familjen Alvarez sitter tysta och följer spänt deltagarnas tårar nedför de makeade kinderna. Jag sitter i mitten och tänker på alla sorgliga saker jag kan komma på i den här världen, för att inte brista ut i gapskratt. Svenska Big Brother är som aktuellt i jämförelse med colombianska.

Efter Big Brothers avsolut var det dags för mig, Alba och Gustavo att åka ”hem” till La ceja. Jag var helt slut i skallen efter all spanska och somnade trots alla kurvor och fartdårar. Jag såg inte mycket av huset eftersom det var kolsvart och somnade därför ovetande om mitt nya hems utseende. Idag när jag vaknade såg jag däremot mer. Gustavo visade mig runt i den enorma trädgården, fylld av mandariner, apelsiner, tomater och guayanaba. Detta fick bli min frukost tillsammans med en arepa con queso. Arepa arepa arepa. Siempre arepa. I trädgården fick i sällskap av den 7 månader gamla jättehunden Pepe. Pepe är en valp. Han tycker om att leka. Han är ungefär lika stor som jag och älskar att kasta sig över en och skälla högt. Jag och Pepe kommer ha svårt att bli vänner. Det tog mig ungefär 20 minuter att samla mod för att gå ut ur mitt rum och in i duschen imorse, med vetenskapen om att en leksugen Pepe väntade runt hörnet.

Efter frukosten begav sig jag och Gustavo in till ”centrum”. La Ceja är sterotypen av en latinamerikansk småstad. Mycket musik, leende människor och överallt vänner till Gustavo. Kaffe som skulle drickas, saker som skulle smakas och platser som skulle visas. Strålande solsken och när jag frågade om vädret säger han att i La Ceja skiner solen varje dag. På nätterna regnar det, men under dagarna, strålande solsken. Jag kan knappt tro att det är sant. Efter några koppar kaffe och ett besök på stadens bibliotek återvände vi till huset för lunch tillsammans med Gustavos syster, svåger och mamma. Konstiga matupplevelser 1.1 i Colombia: fruktsalladen jag beställde på ett café i Bogota, som serverades med glass och ett kilo riven ost ovanpå. Konstiga matupplevelser 1.2 i Colombia: ris och sockerkaka till lunch. Ris och sockerkaka. Och tomater och salsa. Tur att jag inte är kräsen alltså.

Efter lunchen frågade Gustavos syster mig om jag har varit till sjöss, eftersom jag har en sjöhatt på mig på flertalet bilder på facebook. Här började min staplande förklaring om fenomenet studenten, på spanska naturligtvis.

På eftermiddagen åkte jag, Gustavo och ”farmor” ut för att besöka närliggande byar. Vi tände ett ljus i en kyrka i Rio Negro (Pablo Escobars hemstad, jag bor 15 minuter från huset där Pablo Escobar skötts till döds…), åt glass i ett köpcenter, åkte till flygplatsen och tittade på flygplan, bevittnade matchen Colombia-Chile på en allmän tv (första gången nånsin jag intresserar mig för fotboll), åkte ut till en utsiktsplats för att få en överblick av La Ceja, drack kaffe på Gustavos brors café och återvände slutligen till huset. Jag tror att jag bor på en av de vackraste ställerna i världen. När vi åkte över de små landsvägarna tidigare idag kände jag verkligen att det finns ingen annanstans jag vill vara just nu, än här. I den här lilla bilen, med Gustavo och hans 90-åriga mamma, på de colombianska landsvägarna med barn som leker vid floden och solvarma vindar som blåser genom håret. Ännu ett ögonblick att spara och förvara i en hjärtficka.

Mitt intryck av min värdfamilj än så länge, är över all förväntan. De är fantastiskt trevliga och enkla människor som visserligen älskar arepa (jag måste lära mig acceptera smaken av torkad majs) och inte missar ett avsnitt av colombiansk Big Brother, och jag hoppas verkligen vi kommer komma överrens. Jag frågade Gustavo om en vanlig dag i hans liv, och det lätt verkligen som det lugna livet. Först, frukost och ett bad. Sen, in till stan för att hälsa på vänner och dricka kaffe. Kanske titta på fotboll, diskutera politik och sälja parfymer (han gör tydligen det ibland). Sen, en stor lunch i huset tillsammans med Alba. Efter det, promenader och insupande av naturen. Ibland åker han bara runt i sin bil. Jag skulle kunna åka runt i timmar på landsvägarna här. Jag vet att jag tjatar, men det är så fruktansvärt vackert.

Summan av kardemumman är alltså, att jag fortfarande stormtrivs här i Colombia. Imorgon ska vi besöka mitt volontärprojekt här i La Ceja. Jag är förväntansfull och hoppas på en solig dag.

tredje september tvatusentolv

Annu en vecka har gatt sen senaste gangen jag skrev har. Annu en evighet. Det kanns som jag bott har i flera manader redan, trots att det bara gatt tre veckor sen jag lamnade Sverie. Antar att det at for att det hander sa mycket har, hela tiden.

Den senaste veckan har jag:

dansat hela natten pa gringos tuesday 

lart kanna ett valdigt roligt och fargstartk gang konstnarer

akt taxi i en timme for att hitta en fungerande ugn, bakat chokladtarta och bjudit min spanskaklass

varit pa cocktailparty 

besokt cafe creativo dar en av de andra volontarerna hade en konsert

gatt pa colombiansk reaggeklubb

besokt Bogotas lagprisbutiker och lyckats pruta, trots min uppenbara gringohet

narvarat pa en colombiansk fodelsedagsfest

besokt Bogotas motsvarighet till stureplan (intradet lag pa cirka 4 colombianska luncher....)

lagat mat till en hel familj

sett amelie montamarte pa spanska

oversatt hela fucking amal till svenska i brist pa annan film att se

blivit kidnappad av en full taxichauffor och kord till de varsta delarna av Bogota

blivit inlagd pa sjukhus


vore jag lasare av den har bloggen, sa vore jag mest intresserad av de sista punkterna. Eftersom jag uppskattar att jag har lasare, tanker jag darfor beratta om dessa.

Jag och Olena och Kim skulle ta en taxi till Santiagos fodelsedagsfest denna lordag. Vi vinkar in en taxi (ja, jag vet att man inte ska vinka in en taxi direkt fran gatan, men forra gangen vi ringde efter en vantade vi en timme pa en taxi som aldrig kom, sa, vi tog en fran gatan). Taxichaufforen verkade redan fran borjan valdigt konstig. Jag ar den i gruppen som pratar bast spanska och forsoker kommunicera med honom, men han lyssnar inte och nar vi kommer ut pa den stora vagen inser vi till var fasa att han inte alls ar pa vag till chapinero utan till bron over till Bogotas sydligaste stadsdelar (omradet som vi blivit tillsagda och varnade for att nansin besoka). Taxichaufforen gasar pa och nar jag forklarar for honom att vi inte sa at detta hall svarar han nagot ohorbart pa spanska. Vi kor in i slumomraderna och mitt hjarta gar i femhundratio slag i minuten och jag kaastar mig over alla las i bilen, for att undvika att vi blir ranade vid ett stoppljus. Kim ringer till sin van som pratar spanska, ger luren till taxiforaren som inte verkar ta nagon notis om att nagon pratar med honom, och snart ar vi framme vid ett rodljus. I gathornen star det nakna tjejer. Vid overgangstallerna vantar gang som synar bilarna som kor forbi. Olena ryter at mig och KIm att vi maste krypa ner i taxin, sa att de inte ser att vi ar gringas. Vi gor som hon sager och forblir liggande sahar genom hela distriktet. Vid varje rodljus slar mitt hjarta sa hart att jag inte vet var jag ska ta vagen. Jag ser en man som gar runt med ett slagtra mellan bilarna, aterigen nakna tjejer och stora gang. Nar vi antligen ar ute ur distriktet lyckas vi overtala taxichaufforen att vanda tillbaka och kora oss till profamilia, dar vi bor. Jag inser nu att han stinker av alkohol och sa fort vi sager nagot ryter han at oss att halla kaften. Nar vi antligen ar tllbaka hemma igen ar mina ben som spagetti. Vi far tag i en valdigt trevlig taxichauffor som kor oss hela vagen till fodelsedagsfesten och val dar ar kontrasten total. Jag har precis fruktat for mitt liv. For mina tander, for min planbok och  fungerande kroppsorgan iallafall, och har ar det glada livet som galler. Det mest hapnadasvackande ar anda att folk inte tar sa stor notis till det vi har att saga. De flesta verkar kanna nagon , eller sjalva blivit utsatta for liknande sak. Taxichaufforer som druckit eller tagit en extra runda for att lura dem pa pengar. Jag tror inte att hans avsikt var att rana oss. Mest att lura oss pa pengar. Men omradet han valde for denna aktivitet var tamligen skrammande... roligast var anda olenas satt att beskriva det hela, vi har precis blivit kidnappade av en full taxichauffor, det ar darfor vi ar lite sena. Humor ar ett bra redskap i alla situationer. Nar jag satt i taxibilen och sag mannen med slagtrat, sa borjade jag nastan skratta. Det ar helt sjukt, men jag kunde inte gora nagot annat. Skratt kandes narmare an tarar, och hur konstigt det an later sa gjorde det hela situationen lattare, for mitt eget psyke iallafall.

Nasta gang jag skrattade stort var igar. Jag gick till somns i sondags med feber, fros hela natten och vaknar upp av att ena sidan av min hals ar helt igensvullen. Jag kanner fortfarande av febern och inser att det ar nagot som inte stammer. Jag och Kim bor vaggivagg med ett sjukhus, sa vi bestammer oss for att besoka detta. Dar borjar parsen. Redan i dorren forstar jag inte vad de vill saga. Portvakten vill tydligen ha reda pa vilken forsakring jag har, och jag borjar prata om mitt motiv till besoket. Sadar fortloper de kommande 5 timmarna pa clinica palermo. Massa manniskor som fragar mig saker, vill att jag ska skriva under papper, beskriva mina symptom och allt detta pa SPANSKA. Puh. Som tur var hade Kim med sig sin mobil med lexicon, sa hon slar snabbt upp orden och tillsammans med sjukhuspersonalens teckensprak och tvseriesengelska och varan tafatta spanska lyckas vi gora oss forstadda. Jag far traffa en lakare som pratar lite engelska. Hon tittar in i min hals, skakar pa huvudet och skriver nagot om pencillin pa ett papper. Jag ar lattade, puh, vad snabbt det gick anda, innan hon tar mig under armen och leder mig till ett rum. Dar forklarar hon for mig att de ska ge mig en spruta med pencillin. Och, tillager hon this is gonna be very, very painful, innan hon lamnar mig och Kim i det lilla rummet med Nalle Puh pa vaggarna och en sang jag forvantas gora mig hemmastadd i. Dar ligger jag, med mina 40 graders feber, i ett land dar jag forstar 10 procent av de dem sager och vantar pa en spruta som kommer att blir very very painful. For forsta gangen pa dessa tre veckor sa borjar jag grata. Jag ar sa fruktansvart radd for sprutor. De kommer med den forsta, som visar sig vara ett test for att se om jag ar allergisk mot nagon pencillin. Darefter far jag vanta i en timme pa nasta spruta, som jag tror ar den very painfula, sa jag stalsatter mig allt jag har, kramar Kims arm och... det kanns ingenting. Sa mycket plaga, for ingenting, trodde jag och somnar lattad i sangen. Efter ytterligare en timme, da jag hunnit bekanta mig med delar av sjukhusets personal, (som klappar mig pa huvudet och kallar mig la niña=barnet), funderingar over varfor de har tapeter med bin pa vaggarna i ett rum dar folk ska ta blodprov och sprutor, samt lite mer somn kommer en skoterska in. Jag satter mig snabbt upp i sangen och utbrister som manga ganger tidigare denna eftermiddag, listo? men skoterskan sager nej och plockar fram en till spruta. Den riktiga sprutan. Jag ar knappt beredd nar hon trycker in den i mitt underhudsfett och det gor sa fruktansvart ont att jag inte vet vad jag ska ta vagen. Medan hon injincerar suckar hon horrible, horrible och jag vet knappt vad som ar upp och ner. Men. Jag grater inte. Jag borjar skratta. Bade jag och Kim gapskrattar, jag for att det gor sa ont och fortfrande gor ont efterat, Kim for att hela situationen ar sa absurd. 


Nagra minuter senare far jag kliva ur sjukhussangen med ett recept i handen pa 4 olika mediciner jag maste ata de narmsta dagarna. Jag ar helt utmattad efter dagen och somnar snabbt i min sang efter att ha hamtat ut medicinerna, och i den har jag legat ett dygn nu. Pencillinet har dock borjat verka sa nu pa kvallen lyckades jag ta mig utanfor dorrarna for att besoka ett internetcafe. Jag har fortfarande svart att svalja, men i jamforelse med igar ar det ingenting.
Puh. Kanske var detta lite for mycket information for ett mammahjarta i Sverige, men jag lever och mar forhallandevis bra. Nu ska jag ga hem och kolla pa lite spansk film. PUSS