tjugonionde september tvåtusentolv

En vecka sen sist. Hej. Hur mår Sverige?

Colombia mår bra. Eller snarare, jag mår bra i Colombia. Denna vecka har bestått av mycket jobb. Varje dag. 8-16. Veckorna går så snabbt, och vips så är det fredag igen.

Jag trivs fortfarande väldigt bra på min arbetsplats, även om jag längtar efter lite utmaningar. Jag blir så frustrerad över att inte kunna spanska ibland att jag bara vill skrika. Det känns som att det är det jag gör. Denna onsdagen var jag lämnad själv med de 30 små änglarna. Många av dem är verkligen änglar. Sen finns det några som jag tycker lite mindre om. Som pedagog får man inte visa detta. Man måste tycka om alla lika mycket. Iallafall låtsas som det. Men det är svårt när det alltid är samma person som bråkar, alltid oprovocerat och om skitsaker. Okej, de är fyra och fem år men det är så provocerande att bara se på och vara för oförmögen att uttrycka sig.

Fraserna som används mest är sientate! (sätt dig) escuchame! (lyssna på mig) tranquila! (tyst). Jag längtar efter att kunna ha en proper konversation med barnen, och att få göra lite intressantare arbetsuppgifter. Mata barn och klippa kartong i all ära, men jag hoppas verkligen att projektet har mer att ge.

Jag har även ryckt mig i kragen och sagt till min värdfamiljspappa att jag ville gå på "stan" själv efter jobbet. Detta lyckades ju sådär bra eftersom La Ceja har en stadskärna där du ser ena delen av stan när du står på den andra. Jag träffade honom naturligtvis. Jag har också uppsökt "kulturhuset" och anmält mig till en danskurs här i La Ceja. Alla typiska colombianska danser. Dels för att ha något att göra, men också för att jag känner att jag måste lära mig dansa salsa. Ibörjan var det lite charmigt och skylla på skandinaviska höfter och svensk feghet, men nu har jag snart varit här i två månader utan ett endaste litet korrekt salsasteg.

Igår efter jobbet begav sig jag och Kim till Medellin. Efter lite felåkande med metron hittade vi slutligen till mina "bröders" lägenhet. Vi spelade musik för varandra. Svensk, schweisisk och colombiansk. Det var lite exotiskt, att sitta i en lägenhet i Medellin och lyssna på "fest hos Mange"...

På kvällen trängde vi ihop oss i en taxi till ett backpackerhostel i Medellin där vi träffade en vän till Kim. Spelade världens lamaste drinkspel, åt hamburgare (jag åt sallad, vegetarianens lott i sydamerika) och sedan tog vi en annan taxi till en bar där vi mötte upp Caroline. Senare på natten hamnade vi på en mer dansant klubb där jag träffade den första svensken sen jag lämnade Bogota. Det var en konstig känsla. Att prata svenska, här.

Dagen idag spenderade jag tillsammans med Caroline. Min ena "bror" följde mig till metron intill hennes hus. Jag tror nog att jag fick den bästa möjliga värdfamilj här i La Ceja. Hela familjen är så himla fin och kärleksfull. Jag måste erkänna att jag störde mig i början på artigheten. Att man alltid frågar hur natten har varit och så ska man svara bien och sen fråga samma sak annars är man en dålig människa, men jag har har börjat se charmen i detta nu. Jag måste dock lära mig hur man insisterar på spanska. Jag försökte förklara för Camilo att han verkligen inte behövde följa mig till Carolines hus (vilket inkluderade en bussresa och två byten med metron) men han gör som alla andra colombianer när de gör en en jättetjänst, säger tranquila och ler stort. Och då vet jag inte vad jag ska säga, utan jag ler tillbaka och känner mig jättedum samtidigt som jag är ytterst tacksam eftersom dessa tjänster brukar underlätta livet markant för mig. Likadant när jag köpte flygbiljetter till Bogota om två veckor (födelsedagsweekend i min favoritstad!). Jag landar i La Ceja halv tolv på natten, men det var tydligen inte några problem för min familj att hämta mig då, trots att det är en tisdag. Jag försöker säga att jag kan ta en annan flight men de ler bara stort och säger tranquila anna och då är det slutdiskuterat.

Iallafall. Efter mötet med en ganska klurig man ( Carolines flatmates pappa) i Carolines lägenhet (han sa att Caroline skulle bli tjock om hon drack mer läsk, sa att hon var dålig på spanska och avbröt mig hela tiden mitt i meningarna) begav vi oss till parque explorar. Det var dock lite för dyrt för våra volontärsplånböcker så vi bestämde oss för att gå till botansiska trädgården istället. Där betalade vi ett ockerpris för mango med citron och salt (jag är skadad här, kommer alltid vilja äta saltade frukter i framtiden) och lärde känna två medellinska kusiner. Vi strövade runt i parken några timmar och bevittnade även en bröllopsfest. Genom några springor i en dörr och detta var ännu ett av alla ögonblick i det här landet som jag ville frysa. Caroline tittade på mig och sa hur ska jag nånsin kunna lämna detta? och jag undrar verkligen detsamma. Jag och Caroline och våra två nyfunna vänner, med medelhavsvärme och sol i ryggen och saltad mango i händerna. Det känns så himla fint att vi har så mycket tid att upptäcka detta land på. Som jag alltid tjatar om, så är jag så himla glad över att vara här. Colombia är än så länge i mitt snart 20-åriga liv, det bästa som hänt mig. Jag växer som människa här, varje dag. Jag börjar successivt adoptera den colombianska livsstilen. Spontaniteten och öppenheten. Gästfriheten och det vänskapliga sättet att behandla varandra på. Tålamodet och att saker får ta tid. Inga djupa suckar och bussar som går 16.38 måste hinna skynda skynda. Kroppshetsen och lchfkost. Jag saknar inte Sverige. Inte det minsta. Jag saknar er som läser den här bloggen. Jag saknar genusperspektiv och en bättre ekonomisk rättvisa, men annars är det inte mycket.
Man tinar i Colombia. Inombords och utombords. Som svensk blir man chockad. Sen lär man sig att älska det. Min värdfamiljspappa berättade om ett projekt i Bogota, dit japanska självmordbenägna skickas på rehabilitering. Han påstod att så gott som alla återvända med ny livslust till Japan. Jag har inga källor för att det skulle vara så, men jag har heller inte svårt att tro honom.  

Jag lär mig om livet här. Saker som jag tidigare tyckt var otäckt, lär jag mig numera att hantera och tycka om. Vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Att inte skjuta upp saker, att leva i varje dag. Att dansa, sjunga och att älska det lilla. Att bli stoltaste i världen när jag lärt en 4-åring en mening på engelska. Att skratta högt.  Fina fina underbara. Alla ni som sitter där ute och funderar över om ni ska våga kasta er ut på ett "äventyr", do it. Det finns ingenting att tveka på. Oavsett om det är dadelplockning i arabländerna, språkkurs i Australien eller volontärutbyte i Sydamerika. Våga. Det finns så mycket fantastiskt utanför Sveriges gränser att ni anar inte. Det är farligt. Faktiskt. Något av det allra  farligaste med Colombia är att när du väl kommit hit, så vill du aldrig lämna landet. Nu ska jag sova. Tack för att ni läste.