Annu en vecka har gatt sen senaste gangen jag skrev har. Annu en evighet. Det kanns som jag bott har i flera manader redan, trots att det bara gatt tre veckor sen jag lamnade Sverie. Antar att det at for att det hander sa mycket har, hela tiden.
Den senaste veckan har jag:
dansat hela natten pa gringos tuesday
lart kanna ett valdigt roligt och fargstartk gang konstnarer
akt taxi i en timme for att hitta en fungerande ugn, bakat chokladtarta och bjudit min spanskaklass
varit pa cocktailparty
besokt cafe creativo dar en av de andra volontarerna hade en konsert
gatt pa colombiansk reaggeklubb
besokt Bogotas lagprisbutiker och lyckats pruta, trots min uppenbara gringohet
narvarat pa en colombiansk fodelsedagsfest
besokt Bogotas motsvarighet till stureplan (intradet lag pa cirka 4 colombianska luncher....)
lagat mat till en hel familj
sett amelie montamarte pa spanska
oversatt hela fucking amal till svenska i brist pa annan film att se
blivit kidnappad av en full taxichauffor och kord till de varsta delarna av Bogota
blivit inlagd pa sjukhus
vore jag lasare av den har bloggen, sa vore jag mest intresserad av de sista punkterna. Eftersom jag uppskattar att jag har lasare, tanker jag darfor beratta om dessa.
Jag och Olena och Kim skulle ta en taxi till Santiagos fodelsedagsfest denna lordag. Vi vinkar in en taxi (ja, jag vet att man inte ska vinka in en taxi direkt fran gatan, men forra gangen vi ringde efter en vantade vi en timme pa en taxi som aldrig kom, sa, vi tog en fran gatan). Taxichaufforen verkade redan fran borjan valdigt konstig. Jag ar den i gruppen som pratar bast spanska och forsoker kommunicera med honom, men han lyssnar inte och nar vi kommer ut pa den stora vagen inser vi till var fasa att han inte alls ar pa vag till chapinero utan till bron over till Bogotas sydligaste stadsdelar (omradet som vi blivit tillsagda och varnade for att nansin besoka). Taxichaufforen gasar pa och nar jag forklarar for honom att vi inte sa at detta hall svarar han nagot ohorbart pa spanska. Vi kor in i slumomraderna och mitt hjarta gar i femhundratio slag i minuten och jag kaastar mig over alla las i bilen, for att undvika att vi blir ranade vid ett stoppljus. Kim ringer till sin van som pratar spanska, ger luren till taxiforaren som inte verkar ta nagon notis om att nagon pratar med honom, och snart ar vi framme vid ett rodljus. I gathornen star det nakna tjejer. Vid overgangstallerna vantar gang som synar bilarna som kor forbi. Olena ryter at mig och KIm att vi maste krypa ner i taxin, sa att de inte ser att vi ar gringas. Vi gor som hon sager och forblir liggande sahar genom hela distriktet. Vid varje rodljus slar mitt hjarta sa hart att jag inte vet var jag ska ta vagen. Jag ser en man som gar runt med ett slagtra mellan bilarna, aterigen nakna tjejer och stora gang. Nar vi antligen ar ute ur distriktet lyckas vi overtala taxichaufforen att vanda tillbaka och kora oss till profamilia, dar vi bor. Jag inser nu att han stinker av alkohol och sa fort vi sager nagot ryter han at oss att halla kaften. Nar vi antligen ar tllbaka hemma igen ar mina ben som spagetti. Vi far tag i en valdigt trevlig taxichauffor som kor oss hela vagen till fodelsedagsfesten och val dar ar kontrasten total. Jag har precis fruktat for mitt liv. For mina tander, for min planbok och fungerande kroppsorgan iallafall, och har ar det glada livet som galler. Det mest hapnadasvackande ar anda att folk inte tar sa stor notis till det vi har att saga. De flesta verkar kanna nagon , eller sjalva blivit utsatta for liknande sak. Taxichaufforer som druckit eller tagit en extra runda for att lura dem pa pengar. Jag tror inte att hans avsikt var att rana oss. Mest att lura oss pa pengar. Men omradet han valde for denna aktivitet var tamligen skrammande... roligast var anda olenas satt att beskriva det hela, vi har precis blivit kidnappade av en full taxichauffor, det ar darfor vi ar lite sena. Humor ar ett bra redskap i alla situationer. Nar jag satt i taxibilen och sag mannen med slagtrat, sa borjade jag nastan skratta. Det ar helt sjukt, men jag kunde inte gora nagot annat. Skratt kandes narmare an tarar, och hur konstigt det an later sa gjorde det hela situationen lattare, for mitt eget psyke iallafall.
Nasta gang jag skrattade stort var igar. Jag gick till somns i sondags med feber, fros hela natten och vaknar upp av att ena sidan av min hals ar helt igensvullen. Jag kanner fortfarande av febern och inser att det ar nagot som inte stammer. Jag och Kim bor vaggivagg med ett sjukhus, sa vi bestammer oss for att besoka detta. Dar borjar parsen. Redan i dorren forstar jag inte vad de vill saga. Portvakten vill tydligen ha reda pa vilken forsakring jag har, och jag borjar prata om mitt motiv till besoket. Sadar fortloper de kommande 5 timmarna pa clinica palermo. Massa manniskor som fragar mig saker, vill att jag ska skriva under papper, beskriva mina symptom och allt detta pa SPANSKA. Puh. Som tur var hade Kim med sig sin mobil med lexicon, sa hon slar snabbt upp orden och tillsammans med sjukhuspersonalens teckensprak och tvseriesengelska och varan tafatta spanska lyckas vi gora oss forstadda. Jag far traffa en lakare som pratar lite engelska. Hon tittar in i min hals, skakar pa huvudet och skriver nagot om pencillin pa ett papper. Jag ar lattade, puh, vad snabbt det gick anda, innan hon tar mig under armen och leder mig till ett rum. Dar forklarar hon for mig att de ska ge mig en spruta med pencillin. Och, tillager hon this is gonna be very, very painful, innan hon lamnar mig och Kim i det lilla rummet med Nalle Puh pa vaggarna och en sang jag forvantas gora mig hemmastadd i. Dar ligger jag, med mina 40 graders feber, i ett land dar jag forstar 10 procent av de dem sager och vantar pa en spruta som kommer att blir very very painful. For forsta gangen pa dessa tre veckor sa borjar jag grata. Jag ar sa fruktansvart radd for sprutor. De kommer med den forsta, som visar sig vara ett test for att se om jag ar allergisk mot nagon pencillin. Darefter far jag vanta i en timme pa nasta spruta, som jag tror ar den very painfula, sa jag stalsatter mig allt jag har, kramar Kims arm och... det kanns ingenting. Sa mycket plaga, for ingenting, trodde jag och somnar lattad i sangen. Efter ytterligare en timme, da jag hunnit bekanta mig med delar av sjukhusets personal, (som klappar mig pa huvudet och kallar mig la niña=barnet), funderingar over varfor de har tapeter med bin pa vaggarna i ett rum dar folk ska ta blodprov och sprutor, samt lite mer somn kommer en skoterska in. Jag satter mig snabbt upp i sangen och utbrister som manga ganger tidigare denna eftermiddag, listo? men skoterskan sager nej och plockar fram en till spruta. Den riktiga sprutan. Jag ar knappt beredd nar hon trycker in den i mitt underhudsfett och det gor sa fruktansvart ont att jag inte vet vad jag ska ta vagen. Medan hon injincerar suckar hon horrible, horrible och jag vet knappt vad som ar upp och ner. Men. Jag grater inte. Jag borjar skratta. Bade jag och Kim gapskrattar, jag for att det gor sa ont och fortfrande gor ont efterat, Kim for att hela situationen ar sa absurd.
Nagra minuter senare far jag kliva ur sjukhussangen med ett recept i handen pa 4 olika mediciner jag maste ata de narmsta dagarna. Jag ar helt utmattad efter dagen och somnar snabbt i min sang efter att ha hamtat ut medicinerna, och i den har jag legat ett dygn nu. Pencillinet har dock borjat verka sa nu pa kvallen lyckades jag ta mig utanfor dorrarna for att besoka ett internetcafe. Jag har fortfarande svart att svalja, men i jamforelse med igar ar det ingenting.
Puh. Kanske var detta lite for mycket information for ett mammahjarta i Sverige, men jag lever och mar forhallandevis bra. Nu ska jag ga hem och kolla pa lite spansk film. PUSS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar