*Kakan Hermansson i tidskriften Bang
Dagen på capuercita idag kan ju vara den hemskaste i
mannaminne, jämställdhetsmässigt alltså.
Denna vecka jobbar vi med temat ”familjen” på dagiset. På
fredag ska det vara en stor fest för ”paren” på capuercita. Vilket i sig är
lite kul, eftersom hälften av mödrarna är tonåriga singelmammor. Menmen. Därför
ska vi denna vecka jobba med familjen. Det går väl ungefär ut på att proklamera
kärnfamiljerasens överlägsenhet för inte ont anande 4-åringar. Jag hoppas
verkligen att svenska dagis gör detta lite mer diskret än colombianska. Vi gick
igenom vilka föräldrar som bodde tillsammans, och vilka som inte gjorde det och
när ett barn svarade att nej, föräldrarna bor inte tillsammans spärrar
lärarinnan upp ögonen och utbrister högt PORQUE? Som om en 4-åring skulle kunna
svara på varför dennes mamma blev gravid vid sjutton och lämnad när pappan till
barnet inte tyckte att det var kul längre med en skrikande unge.
GAAAAAAAAAAAAH.
Sedan var det dags att gå igenom pappornas yrken. Barnen svarar
en efter en och när detta är färdigt så kommer inte någon följdfråga om
mammornas yrke. Trots att det i min grupp endast finns en hemmafru, alla andra
mammor jobbar. Istället börjar man prata om ifall pappa hjälper mamma något i hemmet. Nej. Det verkar inte vara så
vanligt. En pappa diskar tydligen ibland. Det är ju värt nobelpriset ungefär.
På gården ska barnen
lära sig leka mamma pappa barn. Mamma har en fin klänning och en servis som hon
ska laga mat åt pappa på. Pappa ska gå till jobbet med verktygslådan. Det vore
en grej om barnen själva lekte denna lek. Men, så är inte fallet. Denna lek
dirigeras av de vuxna. De kan ju lika gärna säga till tjejerna att det där med
universitetsutbildning är en världslig sak. Huvudsaken är att klänningen är fin
och maten smakar bra. Jag vägrar leka en sådan lek. Jag vägrar ge tjejerna
komplimanger för fina frisyrer och snyggt nagellack. Jag vägrar skratta när tjejerna
dansar magdans.
Regeringen i Colombia har tydligen gjort en jättesatsning på
förskolor och barn i åldrarna 0-5. Med svenska ögon skulle man nog säga att de
colombianska dagisen fortfarande har en del brister. 30 barn per lärare ger
inte jättemycket utrymme för individen. 30 barn per lärare kan lätt resultera i
bortglömda elever. 30 elever per lärare uppmärksammar inte att det alltid är
samma personer som pratar och alltid samma personer som är mer eller mindre
tysta. 30 elever per lärare ger minimalt utrymme för genuspedagogik.
Kanske är jag bortskämd. Jag kommer tydligen från ett av
världens mest jämställda länder. Ett land där jämställdshetdebatten får ta
plats. Det är sällsynt, rent globalt sett. Att en ledare i svenskan får handla
om armhålshår. Hoppas ni vrider er i tacksamhet, svenska brudar. Det är en
fråga om pengar, utveckling och modernisering av patriarkaliska religioner. Jag
vet ju detta. Jag kan inte bli arg. Inte på dagiset. Men frustrerad, det får jag faktiskt bli.
Skrika högt i en blogg.
Det är så
frustrerande att inte kunna ge uttryck för sina känslor i en av sina
hjärtefrågor. Istället förväntas jag vara en medspelande pedagog. Det enda jag
kunde komma på att göra var att fråga ”pappan” i familjen om inte han skulle
hjälpa till att laga lunch, men han skulle tydligen ut med sin verktygslåda.
Wellwell.
Kvinnokampsång på göteborgs spårvagnar känns långt bort
alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar