det ska bli slut på rumban, si señor!

Hej.

Inte så dåligt för att vara jag, två inlägg på samma månad (!).

Mina föräldrar och syskon var här i två underbara veckor. Lärde sig allt om arepa, potatisplantor och hur alla är släkt med alla i La Ceja. Senare begav vi oss till Cartagena för att sola och bada i en vecka. Svennebananer som de är brände de sönder sig, medan jag den lite erfarnare colombiabon anlade en väldigt fint bränna ;).

De åkte hem förra fredagen och när jag vinkade av dem på torsdagseftermiddagen var jag lite nere, men hade en väldigt fin torsdagskväll med Dani, tinto och arepas de chocolo.

I helgen var jag i Medellin där jag möte upp Caroline, Janna och Jairo. Vi åt våfflor med Nutella på Crepes and Waffles innan vi gick på ännu en colombiansk teater. Jag har aldrig varit på så mycket teater som jag varit på i Colombia, och jag har framförallt aldrig förstått så lite efter en pjäs, så hade därför inte världens förväntningar. Vår vän Santiago hade en av huvudrollerna, och jag är så extremt imponerad! Detta var utan tvekan en av de bästa pjäser jag sett, en midsommarnattsdröm som utspelar sig under flower powerrörelsens 70-tal. Samtliga skådespelare var under 20, och jag var grymt imponerad!

Efter teatern åkte vi hem till Valeria där vi hängde med hennes fina familj och pojkvän, sov över på soffan och vaknade till en söndag i Medellin. En söndag som innehöll världens godaste vegetariska lunch gjord av Valerias mamma, ett besök på ett stort vattenfall, samt att Valeria insisterade på att köra mig tillbaka till La Ceja där vi åt pizza innan hon återvände. Alltså. Det här med körkort i detta land. Efter 5 körlektioner anses du beräknelig i trafiken. Du behöver inte göra något test eller liknande, endast betala 800 svenska kronor sen är det bara att ge sig ut på vägarna. Man litar på att föräldrarna tränar med sina barn. Gulp, kände jag och tänkte på kurviga väggarna upp till La Ceja, men Valeria var trots sina fem körlektioner relativt säker bakom ratten. :)

På måndagen drog verkligheten igång igen. Med väckarklocka och arepa och skrikande barn. På måndagseftermiddagen hade jag ännu ett möte med La Casa De La Mujer. Puh. Vi skulle då fylla i ett papper som vi skulle skicka till ICYE. Som tredje punkt i målbeskrivningen skriver den kvinnliga chefen att lära kvinnorna hur de ska behandla sina män för att undvika att bli illa behandlade. Och jag, med mitt tickande feministhjärta sitter där och tror inte att det är riktigt sant. Vänta lite nu, vad menar du med det här, frågar jag. Jag menar att vi ska lära kvinnorna hur de ska bete sig, när till exempel deras män kommer hem och är arga eller berusade, säger koordinatorn. Alltså, hur då bete sig? De har väl inte gjort något fel, säger jag, mer och mer uppjagad. Vi lär dem hur de ska hantera sina män så att de inte blir slagna i hemmet. När du är arg Anna, vill du att någon ska prata med dig då? svarar hon. Kanske inte, men jag skulle aldrig i livet slå någon, svarar jag och känner lite hur luften och mina höga tankar om det här volontärarbetett pyser ut ur mig. Jag var helt förbluffad när jag gick därifrån. Hade detta hänt i Sverige, att en ansvarig för en kvinnojour upptäckts lära ut till kvinnorna att de faktiskt ibland kan vara deras fel att de bli slagna, hade det blivit en riksnyhet. Här känns det som en ganska alldaglig tanke.

På tisdagen träffade jag Diego och Lizeth. Vi åt brownies och lyssnade på musik, och jag berättade för dem vad som hänt. Lizeth var liksom jag chockad och arg, medan Diego menade att man måste förstå att det är deras sätt att lösa problemet, i den situationen vi är i nu. Han menade att Patriarkatet som vi lever i är solen. I dagsläget, kan vi inte fightas mot solen. Det enda vi kan göra är att använda solskyddskräm. Solskyddskrämen skulle alltså vara att lära kvinnorna hur de undviker att bli slagna. Detta skulle rädda dem från vissa slag, men för mig är en man som slår alltid en man som slår. När vi säger att kvinnorna kan undvika att bli slagna, rättfärdigar vi tanken på att det i vissa fall skulle kunna vara kvinnans fel. Det är aldrig motiverat  att slå en kvinna. Det är aldrig kvinnas fel. Det är aldrig motiverat att slå någon som man har ett förhållande med, eftersom det slaget inte bara sker i syfte att slå någon, vem som helst, utan att misshandla någon som du vet att du har den ekonomiska och fysiska makten över.

Någon som kanske gett upp stora delar av sitt liv till dig. Som hoppade av universitetsutbildningen när hon blev gravid med ditt barn för att ta hand om hemmet och därför, tio år och tre barn senare inte har ekonomiska resurser för att leva ett liv utan dig.

Mäns våld mot kvinnor är ett problem som är strukturellt inbyggt i det patriarkala samhälle som vi lever i. Och de har sina rötter långt bak i tiden. Det patriarkala samhället uppstod i samma veva som man införde boskapsskötsel. Innan boskapsskötseln var kvinnornas arbete likvärdigt männens. De första läkarna var sannolikt kvinnor (eller medicingummor), man tror också att kvinnorna var de som uppfann elden. Men. När boskapsskötseln infördes, kunde man efter ett tag börja samla på sig lager, och levde därför inte enbart för dagen. På så viss började en byteshandel, men också plundringar.

Männen, som tidigare varit de som jobbade som jägare, tog alltså på sig denna roll och således blev privategendomen deras. Man ville emellertid kontrollera att det var just deras söner som skulle ärva, och nu började man också kontrollera kvinnans sexualitet, genom hormyter m.m.

Och här sitter vi idag. På kvinnoföreningar runtom i världen där vi försöker övertala kvinnorna om hur viktigt det är att de ser till att vara ekonomiskt oberoende av en man. På Caperucita med två arbetskollegor, en kvinna och en man, och mannen ska bevisa på ett skojigt sätt att kvinnan inte förstår vad han säger till mig när vi två pratar engelska och säger därför det mest kränkande han kan komma på om henne: hon har haft många pojkvänner, hon kan ligga med tio män på en natt. Och jag som mest bara tycker det är sorgligt och gör tummen upp och hon som skrattar och skriker mentira, mentira! (lögn, lögn) Och jag som tänker att ingen skulle nånsin få honom att skämmas över sin sexualitet, för de ligger 10 000 år tillbaka i tiden att inte göra så.

Det ligger 10 000 år tillbaka i tiden och är inbyggt i samhället. Patriarkatet  som gör att en kvinnogrupp som jobbar på uppdrag av kommunen i La Ceja, aldrig kommer att kunna kalla sig feminister. För patriarkatet har ingen plats för feminister. Du måste hitta rörelser som jobbar utifrån feministisk basis och står helt på egna ben. Och då kallar människor dig för extrem, när du vill ändra ett strukturellt fel som uppstod för 10 000 år sedan och gör att 70 % av de fattiga i världen är kvinnor.

Om det är något jag förstått om mig själv under mina månader i Colombia, så är det att feminism och kvinnors rättigheter, i synnerhet i tredje världen länder,  är vad jag ska viga mitt liv åt. På fredag har jag mitt första möte med kvinnorna i La Casa De La Mujer. Vi ska prata om vikten av att lära sig ett yrke och stå på egna ben. Sedan ska jag träffa Loly som har en vän som driver en feministisk organisation i Marinilla. Hoppas det leder till något mer. Sen ska jag förhoppningsvis leda en feministisk grupp här i La Ceja, tillsammans med en vän. Samtalen vi har ska vi spela in och sedan trycka upp i tidningsformat, sälja och kanske tända några ljus i de patriarkala mörkret.


Hasta luego!

http://www.youtube.com/watch?v=YoVR-JYGoBM

åttonde februari tvåtusentretton

Och jag som hade tänkt delge er ett inlägg om min semester (för en månad sen). Om ecuadorianska bilfärder, cykeltaxier med argentinare, böljande vågor, salsa tills solen går upp och strandfester och tandkrämsdrinkar. Om att montera fast en motor på en eka och under tre timmar krossa amazonasfloden. Om nätter i hängmattor hos indianerna i "La comunidad Libertad". Om anakondor, papegojer och fågelspindlar. Om hur olidligt myggen sticker när man vandrar genom djungeln en stjärnklar natt. Här är några bilder iallafall. 

Nu är jag tillbaka i vardagen i mitt lilla La Ceja. Med djupa dalar och höga toppar. Det är så dåligt att jag skriver blogg så sällan, för varje dag är fyllt av nya intryck. Jag vet inte riktigt hur jag summera saker som händer i mitt liv. Hade en dag där jag kände mig nere över att bo i lilla hålan (som det faktiskt är) La Ceja. Där hela världen känner mig. Där jag tar omvägar för att inte gå förbi affären där jag med 100 % säkerhet vet att ägaren kommer hoppa ut och skrika MONITA! HERMOSA COMO ESTAS? TIENES NOVIO? (Blonda tjejen, snygging, hur mår du? har du pojkvän?) Eller byggarbetsplatsen som rymmer fler sexuella trakasserier än tegelstenar. Eller där tiggarna med säkerhet kommer be mig om pengar och jag kommer känna mig som världens svin men faktiskt inte kan ge pengar till alla som frågar mig om det.

Sen, vips nästa dag är allt så himla fint och det känns som jag flyger fram och vill konversera mer allt och alla. Det stör mig inte att folk pratar om eller till mig som person, men när de gör det som ett objekt blir jag galen. (Nej jag tänker inte kamma ut mitt hår, måla mina naglar rosa eller bli tillsammans med din brorson. Jag tänker heller inte börja äta kött eller sluta ha åsikter om saker.) Har iallafall hittat ett knippe vänner som jag trivs med. En spretig skara, alltifrån punkare till rastafaris till feminister i 50-årsåldern till tonårsmammor. La Ceja har på vissa fronter en bred mångfald.

Förra helgen var så himla fin. På fredagen var jag ute med några vänner i La Ceja, för att gå upp tidigt på lördagen för att åka till Medellin för att hämta ut mitt paket som mina föräldrar sände hit ibörjan av DECEMBER. Åh. Jag har bokstavligt talat gråtit över detta paket. Kort och gott. Paketet kom inte till min adress. Det kom ett brev till postkontoret som talade om för min värdfamiljsmamma att hon var tvungen att betala 15 000 pesos för att hämta ut paketet (65 kronor). Vi betalade avgiften och gick tillbaka till postkontoret. Då säger de att mitt paket är i Bogota, men att vi kan ringa dit och tala om för dem att skicka paketet till rätt adress. Vi ringer och ringer och ringer, men ingen svarar, så när jag är i Bogota i januari bestämmer jag mig för att hämta ut paketet. Jag får ta en taxi till middle of nowhere där de talar om för mig att mitt paket inte alls är i Bogota utan i Medellin.

Nejnejnej, säger jag. I La Ceja säger de att paketet är här. 

Nejnejnej, säger de. Paketet är i Medellin. 

Okej säger jag, men kan ni fråga dem om det verkligen är okej att det är jag som kommer och hämtar paketet? Så att det inte måste vara min värdfamiljsmamma? 

Absolut, vi säger det till postkontoret i Medellin. 

Tack, säger jag (eller jag säger nog inte ens tack. Jag muttrar nog bara något och betalar ännu en taxi tillbaka till civilisationen.)

Tillbaka i La Ceja, buss till Medellin, taxi till ett annat middle of nowhere. 

Hej, jag vill hämta ut mitt paket (visar pass, visa och brev som säger att FAM BOKINGE skickat ett paket till ALBA MORALEZ och Anna Bokinge).

Nej, det går inte, säger översminkade tanten på postkontoret i middle of nowhere. Det måste vara Alba själv som hämtar ut paketet.

Här får jag ett mindre psykbryt.

Neeeeeeeeeeeeej, säger jag. För postkontoret i Bogota lovade mig att jag skulle kunna hämta ut det om jag hade med mig mina ID-handlingar. 

Neeeeeeeej, säger översminkade tanten på postkontoret i middle of nowhere.

JOOOOOOOOOOOOOOOOOO, skriker jag och pekar desperat på mitt papper. I stridens hetta får jag tunghäfta. Att prata spanska blir muntligt nationellt prov i Spanska Steg 5 på Per Brahegymnasiet. "Sen detta datum, TITTA PÅ MITT PAPPER! Sen detta datum har jag försökt få ut de här förbannade paketet." 

Översminkade tanten verkar inte nämnvärt berörd av mitt utspel.

"Jag är ledsen, men sådana är reglerna".

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, (avgrundsvrål) och jag har plötsligt begärt att få prata med hennes chef.

Och ut kommer en hombrecito och jag ler mitt största av leende och förklarar situationen för postkontorets chef. "Inga problem" säger chefen och ler även han ett bländande leende, ber mig sitta ner och går själv iväg för att hämta mitt paket. Kvar står jag och söker ögonkontakt med översminkade tanten. SE MIG! Se min lycka. Hon stirrar intensivt in i en dataskärm. Säger ingenting. Lyckas inte få någon ögonkontakt, innan jag får mitt paket i händerna. Då går jag in på damtoaletten, sliter upp paketet och hoppar av lycka när jag skymtar "torka aldrig tårar utan handskar" och "all I want for christmas is planekonomi". Proppar munnen full med frystorkade jordgubbar som trots att de legat två månader i ett kvavt rum i Medellin, ändå smakar som hemma.

Senare den dagen besökte jag och Caroline hennes jobbarkompis Valerie. Första gången jag besöker denna familj, och vad händer? Jag tillbringar hela helgen i lägenheten med vy över Medellin. Blir serverad vegetarisk mat, får följa med födelsedagsfest för Valerias storebrors vän, äter upp det svenska godiset framför Paranormal Activity 3 & 4, sover i en mjuk säng och tar mitt livs första magdanslektion. För dessa saker, älskar jag Colombia. För spontaniteten och gästfriheten. De stora leende och danserna. Jag märker att jag blivit mindre skygg på vissa fronter. När jag anlände till Colombia minns jag att jag fullkomligt HATADE när man på klubbar bildade en ring, sen skrek ett namn på någon som skulle in och DANSA I RINGEN. Det kunde vara uppemot 30 personer. Och jag var tvungen att svänga mina svenska blyga jantelagshöfter inför denna folkmassa. Nu reflekterar jag inte ens så mycket över det.


Vad det gäller mitt projekt så insåg jag på halvårslägret för några dagar sen att såhär kan jag inte ha det längre. Jag tycker så mycket om mina fina barn, även om de kan vara de allra vidrigaste varelserna på vår planet emellanåt. Men. Barn. Det är inte det mitt hjärta tickar för. Det är inte vad jag läser om när jag loggar in på DN.se. Inte vad jag vill ägna mig åt i framtiden. De som känner mig vet att jag kallat mig feminist sen 13 års ålder (fast vi vågade nog inte säga att vi var det då, jag minns att killarna i min klass frågade och jag bara skrattade bort det. Humf.) Iallafall, jag vill jobba med kvinnofrågor.

Så glad i hågen uppsöker jag det enda ställe som jobbar med kvinnofrågor i La Ceja. La Casa De La Mujer (Kvinnohuset.) Mitt första intryck var ju inte så jättepositivt. Jag går in genom dörren och möts av en stor affisch där ett brev från ett "barn" som inte fick födas är uppspikat. Jag VET att jag är i Colombia. Att abort är förbjudet. Men ändå. Jag trodde på något sätt att detta hus skulle vara någon slags fristad för kvinnor som gjort en abort. Jag hade senare på kvällen en diskussion med en vän som uttalat är feminist. Han verkade dock inte se några problem i abortlagstiftningen. För om du blir våldtagen eller har risk att dö, så får du ju göra en abort? Men hur visar du att du blivit våldtagen? Majoriteten av våldtäkterna sker i hemmet. Med tanke på mäns våld mot kvinnor i Colombia, tror jag inte att du polisanmäler din man/pojkvän om han har våldtagit dit... Anyway.

Förutom denna affisch satt det en del kvinnor runt ett bord och drack kaffe. Jag förklarade varför jag kommit dit och att jag var intresserad av att volontärarbeta där. Då frågade de mig om jag visste hur man gick "catwalk" eller visste något om hur man modellerar. Jag svarade artigt men bestämt att nej, det är inte det jag är här för.  Efteråt fick jag prata med chefen, som verkade förstå mig bättre. Hon sa att jag kunde få hålla föreläsningar om mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och anordna workshops. Jag är jättepepp och hoppas verkligen detta går igenom! Något som kan vara svårt är att organisationen (som är det enda medel kommunen handhåller med för kvinnor) saknar pengar. Kommunen har gått med på att betala hyra för lokalen, and that's it...

Caramba. Vilket inlägg. Det är nog alltför den här gången, även om jag säkert missat en hel del. Snart ska jag sova, för att imorgon träffa en vän, baka en kladdkaka och klockan 20.50 colombiansk tid LANDAR MIN SVENSKA FAMILJ PÅ RIO NEGROS FLYGPLATS! Estoy supeeeeeeerfeliz! Voy a tener un tiempo muy chevré con mi hermosa familia y espero que ellos van a encantar este país, como yo hago!

Abrazos!