åttonde februari tvåtusentretton

Och jag som hade tänkt delge er ett inlägg om min semester (för en månad sen). Om ecuadorianska bilfärder, cykeltaxier med argentinare, böljande vågor, salsa tills solen går upp och strandfester och tandkrämsdrinkar. Om att montera fast en motor på en eka och under tre timmar krossa amazonasfloden. Om nätter i hängmattor hos indianerna i "La comunidad Libertad". Om anakondor, papegojer och fågelspindlar. Om hur olidligt myggen sticker när man vandrar genom djungeln en stjärnklar natt. Här är några bilder iallafall. 

Nu är jag tillbaka i vardagen i mitt lilla La Ceja. Med djupa dalar och höga toppar. Det är så dåligt att jag skriver blogg så sällan, för varje dag är fyllt av nya intryck. Jag vet inte riktigt hur jag summera saker som händer i mitt liv. Hade en dag där jag kände mig nere över att bo i lilla hålan (som det faktiskt är) La Ceja. Där hela världen känner mig. Där jag tar omvägar för att inte gå förbi affären där jag med 100 % säkerhet vet att ägaren kommer hoppa ut och skrika MONITA! HERMOSA COMO ESTAS? TIENES NOVIO? (Blonda tjejen, snygging, hur mår du? har du pojkvän?) Eller byggarbetsplatsen som rymmer fler sexuella trakasserier än tegelstenar. Eller där tiggarna med säkerhet kommer be mig om pengar och jag kommer känna mig som världens svin men faktiskt inte kan ge pengar till alla som frågar mig om det.

Sen, vips nästa dag är allt så himla fint och det känns som jag flyger fram och vill konversera mer allt och alla. Det stör mig inte att folk pratar om eller till mig som person, men när de gör det som ett objekt blir jag galen. (Nej jag tänker inte kamma ut mitt hår, måla mina naglar rosa eller bli tillsammans med din brorson. Jag tänker heller inte börja äta kött eller sluta ha åsikter om saker.) Har iallafall hittat ett knippe vänner som jag trivs med. En spretig skara, alltifrån punkare till rastafaris till feminister i 50-årsåldern till tonårsmammor. La Ceja har på vissa fronter en bred mångfald.

Förra helgen var så himla fin. På fredagen var jag ute med några vänner i La Ceja, för att gå upp tidigt på lördagen för att åka till Medellin för att hämta ut mitt paket som mina föräldrar sände hit ibörjan av DECEMBER. Åh. Jag har bokstavligt talat gråtit över detta paket. Kort och gott. Paketet kom inte till min adress. Det kom ett brev till postkontoret som talade om för min värdfamiljsmamma att hon var tvungen att betala 15 000 pesos för att hämta ut paketet (65 kronor). Vi betalade avgiften och gick tillbaka till postkontoret. Då säger de att mitt paket är i Bogota, men att vi kan ringa dit och tala om för dem att skicka paketet till rätt adress. Vi ringer och ringer och ringer, men ingen svarar, så när jag är i Bogota i januari bestämmer jag mig för att hämta ut paketet. Jag får ta en taxi till middle of nowhere där de talar om för mig att mitt paket inte alls är i Bogota utan i Medellin.

Nejnejnej, säger jag. I La Ceja säger de att paketet är här. 

Nejnejnej, säger de. Paketet är i Medellin. 

Okej säger jag, men kan ni fråga dem om det verkligen är okej att det är jag som kommer och hämtar paketet? Så att det inte måste vara min värdfamiljsmamma? 

Absolut, vi säger det till postkontoret i Medellin. 

Tack, säger jag (eller jag säger nog inte ens tack. Jag muttrar nog bara något och betalar ännu en taxi tillbaka till civilisationen.)

Tillbaka i La Ceja, buss till Medellin, taxi till ett annat middle of nowhere. 

Hej, jag vill hämta ut mitt paket (visar pass, visa och brev som säger att FAM BOKINGE skickat ett paket till ALBA MORALEZ och Anna Bokinge).

Nej, det går inte, säger översminkade tanten på postkontoret i middle of nowhere. Det måste vara Alba själv som hämtar ut paketet.

Här får jag ett mindre psykbryt.

Neeeeeeeeeeeeej, säger jag. För postkontoret i Bogota lovade mig att jag skulle kunna hämta ut det om jag hade med mig mina ID-handlingar. 

Neeeeeeeej, säger översminkade tanten på postkontoret i middle of nowhere.

JOOOOOOOOOOOOOOOOOO, skriker jag och pekar desperat på mitt papper. I stridens hetta får jag tunghäfta. Att prata spanska blir muntligt nationellt prov i Spanska Steg 5 på Per Brahegymnasiet. "Sen detta datum, TITTA PÅ MITT PAPPER! Sen detta datum har jag försökt få ut de här förbannade paketet." 

Översminkade tanten verkar inte nämnvärt berörd av mitt utspel.

"Jag är ledsen, men sådana är reglerna".

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej, (avgrundsvrål) och jag har plötsligt begärt att få prata med hennes chef.

Och ut kommer en hombrecito och jag ler mitt största av leende och förklarar situationen för postkontorets chef. "Inga problem" säger chefen och ler även han ett bländande leende, ber mig sitta ner och går själv iväg för att hämta mitt paket. Kvar står jag och söker ögonkontakt med översminkade tanten. SE MIG! Se min lycka. Hon stirrar intensivt in i en dataskärm. Säger ingenting. Lyckas inte få någon ögonkontakt, innan jag får mitt paket i händerna. Då går jag in på damtoaletten, sliter upp paketet och hoppar av lycka när jag skymtar "torka aldrig tårar utan handskar" och "all I want for christmas is planekonomi". Proppar munnen full med frystorkade jordgubbar som trots att de legat två månader i ett kvavt rum i Medellin, ändå smakar som hemma.

Senare den dagen besökte jag och Caroline hennes jobbarkompis Valerie. Första gången jag besöker denna familj, och vad händer? Jag tillbringar hela helgen i lägenheten med vy över Medellin. Blir serverad vegetarisk mat, får följa med födelsedagsfest för Valerias storebrors vän, äter upp det svenska godiset framför Paranormal Activity 3 & 4, sover i en mjuk säng och tar mitt livs första magdanslektion. För dessa saker, älskar jag Colombia. För spontaniteten och gästfriheten. De stora leende och danserna. Jag märker att jag blivit mindre skygg på vissa fronter. När jag anlände till Colombia minns jag att jag fullkomligt HATADE när man på klubbar bildade en ring, sen skrek ett namn på någon som skulle in och DANSA I RINGEN. Det kunde vara uppemot 30 personer. Och jag var tvungen att svänga mina svenska blyga jantelagshöfter inför denna folkmassa. Nu reflekterar jag inte ens så mycket över det.


Vad det gäller mitt projekt så insåg jag på halvårslägret för några dagar sen att såhär kan jag inte ha det längre. Jag tycker så mycket om mina fina barn, även om de kan vara de allra vidrigaste varelserna på vår planet emellanåt. Men. Barn. Det är inte det mitt hjärta tickar för. Det är inte vad jag läser om när jag loggar in på DN.se. Inte vad jag vill ägna mig åt i framtiden. De som känner mig vet att jag kallat mig feminist sen 13 års ålder (fast vi vågade nog inte säga att vi var det då, jag minns att killarna i min klass frågade och jag bara skrattade bort det. Humf.) Iallafall, jag vill jobba med kvinnofrågor.

Så glad i hågen uppsöker jag det enda ställe som jobbar med kvinnofrågor i La Ceja. La Casa De La Mujer (Kvinnohuset.) Mitt första intryck var ju inte så jättepositivt. Jag går in genom dörren och möts av en stor affisch där ett brev från ett "barn" som inte fick födas är uppspikat. Jag VET att jag är i Colombia. Att abort är förbjudet. Men ändå. Jag trodde på något sätt att detta hus skulle vara någon slags fristad för kvinnor som gjort en abort. Jag hade senare på kvällen en diskussion med en vän som uttalat är feminist. Han verkade dock inte se några problem i abortlagstiftningen. För om du blir våldtagen eller har risk att dö, så får du ju göra en abort? Men hur visar du att du blivit våldtagen? Majoriteten av våldtäkterna sker i hemmet. Med tanke på mäns våld mot kvinnor i Colombia, tror jag inte att du polisanmäler din man/pojkvän om han har våldtagit dit... Anyway.

Förutom denna affisch satt det en del kvinnor runt ett bord och drack kaffe. Jag förklarade varför jag kommit dit och att jag var intresserad av att volontärarbeta där. Då frågade de mig om jag visste hur man gick "catwalk" eller visste något om hur man modellerar. Jag svarade artigt men bestämt att nej, det är inte det jag är här för.  Efteråt fick jag prata med chefen, som verkade förstå mig bättre. Hon sa att jag kunde få hålla föreläsningar om mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och anordna workshops. Jag är jättepepp och hoppas verkligen detta går igenom! Något som kan vara svårt är att organisationen (som är det enda medel kommunen handhåller med för kvinnor) saknar pengar. Kommunen har gått med på att betala hyra för lokalen, and that's it...

Caramba. Vilket inlägg. Det är nog alltför den här gången, även om jag säkert missat en hel del. Snart ska jag sova, för att imorgon träffa en vän, baka en kladdkaka och klockan 20.50 colombiansk tid LANDAR MIN SVENSKA FAMILJ PÅ RIO NEGROS FLYGPLATS! Estoy supeeeeeeerfeliz! Voy a tener un tiempo muy chevré con mi hermosa familia y espero que ellos van a encantar este país, como yo hago!

Abrazos!