Hej.
Inte så dåligt för att vara jag, två inlägg på samma månad (!).
Mina föräldrar och syskon var här i två underbara veckor. Lärde sig allt om arepa, potatisplantor och hur alla är släkt med alla i La Ceja. Senare begav vi oss till Cartagena för att sola och bada i en vecka. Svennebananer som de är brände de sönder sig, medan jag den lite erfarnare colombiabon anlade en väldigt fint bränna ;).
De åkte hem förra fredagen och när jag vinkade av dem på torsdagseftermiddagen var jag lite nere, men hade en väldigt fin torsdagskväll med Dani, tinto och arepas de chocolo.
I helgen var jag i Medellin där jag möte upp Caroline, Janna och Jairo. Vi åt våfflor med Nutella på Crepes and Waffles innan vi gick på ännu en colombiansk teater. Jag har aldrig varit på så mycket teater som jag varit på i Colombia, och jag har framförallt aldrig förstått så lite efter en pjäs, så hade därför inte världens förväntningar. Vår vän Santiago hade en av huvudrollerna, och jag är så extremt imponerad! Detta var utan tvekan en av de bästa pjäser jag sett, en midsommarnattsdröm som utspelar sig under flower powerrörelsens 70-tal. Samtliga skådespelare var under 20, och jag var grymt imponerad!
Efter teatern åkte vi hem till Valeria där vi hängde med hennes fina familj och pojkvän, sov över på soffan och vaknade till en söndag i Medellin. En söndag som innehöll världens godaste vegetariska lunch gjord av Valerias mamma, ett besök på ett stort vattenfall, samt att Valeria insisterade på att köra mig tillbaka till La Ceja där vi åt pizza innan hon återvände. Alltså. Det här med körkort i detta land. Efter 5 körlektioner anses du beräknelig i trafiken. Du behöver inte göra något test eller liknande, endast betala 800 svenska kronor sen är det bara att ge sig ut på vägarna. Man litar på att föräldrarna tränar med sina barn. Gulp, kände jag och tänkte på kurviga väggarna upp till La Ceja, men Valeria var trots sina fem körlektioner relativt säker bakom ratten. :)
På måndagen drog verkligheten igång igen. Med väckarklocka och arepa och skrikande barn. På måndagseftermiddagen hade jag ännu ett möte med La Casa De La Mujer. Puh. Vi skulle då fylla i ett papper som vi skulle skicka till ICYE. Som tredje punkt i målbeskrivningen skriver den kvinnliga chefen att lära kvinnorna hur de ska behandla sina män för att undvika att bli illa behandlade. Och jag, med mitt tickande feministhjärta sitter där och tror inte att det är riktigt sant. Vänta lite nu, vad menar du med det här, frågar jag. Jag menar att vi ska lära kvinnorna hur de ska bete sig, när till exempel deras män kommer hem och är arga eller berusade, säger koordinatorn. Alltså, hur då bete sig? De har väl inte gjort något fel, säger jag, mer och mer uppjagad. Vi lär dem hur de ska hantera sina män så att de inte blir slagna i hemmet. När du är arg Anna, vill du att någon ska prata med dig då? svarar hon. Kanske inte, men jag skulle aldrig i livet slå någon, svarar jag och känner lite hur luften och mina höga tankar om det här volontärarbetett pyser ut ur mig. Jag var helt förbluffad när jag gick därifrån. Hade detta hänt i Sverige, att en ansvarig för en kvinnojour upptäckts lära ut till kvinnorna att de faktiskt ibland kan vara deras fel att de bli slagna, hade det blivit en riksnyhet. Här känns det som en ganska alldaglig tanke.
På tisdagen träffade jag Diego och Lizeth. Vi åt brownies och lyssnade på musik, och jag berättade för dem vad som hänt. Lizeth var liksom jag chockad och arg, medan Diego menade att man måste förstå att det är deras sätt att lösa problemet, i den situationen vi är i nu. Han menade att Patriarkatet som vi lever i är solen. I dagsläget, kan vi inte fightas mot solen. Det enda vi kan göra är att använda solskyddskräm. Solskyddskrämen skulle alltså vara att lära kvinnorna hur de undviker att bli slagna. Detta skulle rädda dem från vissa slag, men för mig är en man som slår alltid en man som slår. När vi säger att kvinnorna kan undvika att bli slagna, rättfärdigar vi tanken på att det i vissa fall skulle kunna vara kvinnans fel. Det är aldrig motiverat att slå en kvinna. Det är aldrig kvinnas fel. Det är aldrig motiverat att slå någon som man har ett förhållande med, eftersom det slaget inte bara sker i syfte att slå någon, vem som helst, utan att misshandla någon som du vet att du har den ekonomiska och fysiska makten över.
Någon som kanske gett upp stora delar av sitt liv till dig. Som hoppade av universitetsutbildningen när hon blev gravid med ditt barn för att ta hand om hemmet och därför, tio år och tre barn senare inte har ekonomiska resurser för att leva ett liv utan dig.
Mäns våld mot kvinnor är ett problem som är strukturellt inbyggt i det patriarkala samhälle som vi lever i. Och de har sina rötter långt bak i tiden. Det patriarkala samhället uppstod i samma veva som man införde boskapsskötsel. Innan boskapsskötseln var kvinnornas arbete likvärdigt männens. De första läkarna var sannolikt kvinnor (eller medicingummor), man tror också att kvinnorna var de som uppfann elden. Men. När boskapsskötseln infördes, kunde man efter ett tag börja samla på sig lager, och levde därför inte enbart för dagen. På så viss började en byteshandel, men också plundringar.
Männen, som tidigare varit de som jobbade som jägare, tog alltså på sig denna roll och således blev privategendomen deras. Man ville emellertid kontrollera att det var just deras söner som skulle ärva, och nu började man också kontrollera kvinnans sexualitet, genom hormyter m.m.
Och här sitter vi idag. På kvinnoföreningar runtom i världen där vi försöker övertala kvinnorna om hur viktigt det är att de ser till att vara ekonomiskt oberoende av en man. På Caperucita med två arbetskollegor, en kvinna och en man, och mannen ska bevisa på ett skojigt sätt att kvinnan inte förstår vad han säger till mig när vi två pratar engelska och säger därför det mest kränkande han kan komma på om henne: hon har haft många pojkvänner, hon kan ligga med tio män på en natt. Och jag som mest bara tycker det är sorgligt och gör tummen upp och hon som skrattar och skriker mentira, mentira! (lögn, lögn) Och jag som tänker att ingen skulle nånsin få honom att skämmas över sin sexualitet, för de ligger 10 000 år tillbaka i tiden att inte göra så.
Det ligger 10 000 år tillbaka i tiden och är inbyggt i samhället. Patriarkatet som gör att en kvinnogrupp som jobbar på uppdrag av kommunen i La Ceja, aldrig kommer att kunna kalla sig feminister. För patriarkatet har ingen plats för feminister. Du måste hitta rörelser som jobbar utifrån feministisk basis och står helt på egna ben. Och då kallar människor dig för extrem, när du vill ändra ett strukturellt fel som uppstod för 10 000 år sedan och gör att 70 % av de fattiga i världen är kvinnor.
Om det är något jag förstått om mig själv under mina månader i Colombia, så är det att feminism och kvinnors rättigheter, i synnerhet i tredje världen länder, är vad jag ska viga mitt liv åt. På fredag har jag mitt första möte med kvinnorna i La Casa De La Mujer. Vi ska prata om vikten av att lära sig ett yrke och stå på egna ben. Sedan ska jag träffa Loly som har en vän som driver en feministisk organisation i Marinilla. Hoppas det leder till något mer. Sen ska jag förhoppningsvis leda en feministisk grupp här i La Ceja, tillsammans med en vän. Samtalen vi har ska vi spela in och sedan trycka upp i tidningsformat, sälja och kanske tända några ljus i de patriarkala mörkret.
Hasta luego!
http://www.youtube.com/watch?v=YoVR-JYGoBM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar