Hej.
Detta inlägg andas sannerligen inte mycket julkänsla. Jag har ungefär glömt bort att det är jul, tänker mer att det är den 23 december idag. Liksom det var den 8 november för några veckor sedan. Ganska vanligt, inget märkvärdigt. Det känns lite tråkigt att säga så, men jag tror att var jag än bestämmer mig för att bosätta mig i framtiden så kommer min familjs sätt att fira jul på alltid kännas som det mest självklara. Antar att det är så för alla.
Har varit sjuk från och till i tre veckor nu. Vill känna mig frisk och stark men efter 4 månader med ett liv som gått i ett säger min kropp ifrån. Skulle egentligen träffa några vänner i byn efter att de slutat jobbet, men känner mig alltför utmattad för det.
De senaste veckorna har varit händelserika. Mycket jobb på dagiset i och med att min grupp börjar skolan nästa år. Julfester, övernattningar och föräldramöten. Mina fina små barn, jag kommer faktiskt att sakna dem. Även de som jag osar över när de kastar maten på golvet och biter mig i handen. Sista dagen bakade jag 100 chokladbollar till barnen i min grupp och personalen. Typ det enklaste man kan göra men alla var helt fascinerade över detta "otroliga" bakverk. Har du gjort dessa?
Sörjer att jag inte får mitt julpaket från mamma och pappa i Sverige. Det var liksom de där sakerna jag saknar från Sverige i ett litet paket med porto. Men. Colombia har ju kanske inte det bästa postsystemet i världen, och därför blir jag utan frystorkade jordgubbar i yogurt och min familj här utan pepparkakor. Suck. Kände sådan fruktansvärd frustration när jag stod där på postkontoret och de förklarade för mig att paketet är i Bogota tills Alba Gonzales ger sig till känna (som förövrigt inte ens finns utan är ett missförstånd från mina föräldrar....). Suck. Kanske får det i februari.
Mitt nyårslöfte är att bli bättre på att skiva blogg. Jag kommer ångra det något fruktansvärt, att jag inte dokumenterar det här året tillräckligt bra. Ungefär som när jag och min kära kusin tågluffade genom Europa, och jag har 4 olika bilder på en toalett i ett förintelseläger, men inte ett enda foto från Budapest. Kragtag. Jag är så dålig på sånt. Saken är väl den att jag för det mesta saknar tid, och när jag sitter vid datorn vill jag bara slötitta på julkalendern eller klipp från "dyngkåt och hur helig som helst". Inte skriva blogg.
Spanskan går bättre. Det faktum att jag lyckats skaffa vänner och häromdagen hade en 3 timmars lång diskussion om feminism med en vän här, talar för sig självt. Det känns ibland som att jag glömmer svenskan. Jag vet liksom inte hur man formulerar orden längre. Det känns konstigt i käkbenen.
Året som gått (för snart är det ett nytt år) har varit väldigt innehållsrikt för min del. Jag började året med att skura toaletter och golv som lokalvårdare på diverse vårdcentraler runtom i Jönköping, samtidigt som jag övningskörde och den 20 januari tog mitt körkort. Skickade in ansökningarna inför mitt volontärutbyte.
Många röster som sa att det smartaste vore att stanna kvar i Jönnet och jobba framtill augusti. Aldrig i livet tänkte jag och blev inneboende hos en student i Göteborg. Spelade plockepinn tills sena nätter och började dumpsterdivea mat med min älskade Lisa. Hade middagar med min älskade Lisa. Gick på bio med min älskade Lisa. Drack soyalatte på cafen och hade timslånga diskussioner med min älskade Lisa. Dansade genom nätter med min älskade Lisa. Gjorde allt med min allra finaste Lisa. Började intressera mig för flyktingpolitik. Engagerade mig i Ingen människa är illegal och röda korsets flyktinggrupp. Åkte ut till Sagaåsen tillsammans med andra volontärer och bjöd på fika med bullar och kaffe och sockret som alltid tog slut. Läste många böcker.
Fick jobb på ett äldreboende. Ett bemanningsföretagsjobb med sms på tidiga mornar och aldrig veta säkert när man skulle få jobba nästa gång. Jobbade dock ihjäl mig emellanåt. Kan sakna jobbet himla mycket ibland. Alla fantastiska gamla själar som man träffade där. Som ryckte tag i hullet, skrattade och viskade en gång i tiden hade jag en midja! Som fick mig att lova att ta vara på livet och inte vara rädd. Kaffekoppar på balkongen när våren kom och vitsippor och död och tårar. Det är ett så fantastiskt fint jobb och jag lärde mig verkligen så otroligt mycket om människor under mina månader där.
Gick skrivarkurs och blev lovordad. Blev kombo med Camilla. Gick upp i ottan varje dag, lagade vegetarisk mat, spydde gala över patriarkala strukturer och jobbfria kvällar drack vi öl och tog spårvagnar till andra långgatan. Deltog i SM i poetry slam och sen kom sommaren. Jobbade och väntade och jobbade och väntade och den 15 augusti skjutsade min mamma och mina bröder mig till Nässjö. Packade om min väska för övervikt och sprang på tåget. Ringde Lisa från Madrid och 10 timmar senare landade jag i Bogota.
Levde livets glada dagar i huvudstaden. Efter en månad flytt till La Ceja. Kulturkrockar och ensamhetskänslor. Efter en tid, något som tinade. Här har jag fått stå upp så otroligt mycket för mina principer. Förklarat, förklarat och velat att människor ska förstå. Att det inte är konstigt att inte äta kött. Att det går att kalla sig för kvinna utan att bära korta kjolar och magtröjor. Att den Jesus som de tillber så innerligt förmodligen skulle förkasta den katolska kyrkan och människor som säger att bögar är en skam för samhället och att kvinnor inte är lika mycket värda som män.
Barn i gröna uniformer och ett nytt språk. Punkkonserter. Bio på en bar varje tisdag. Teatrar. Festivaler och alltid sista collectivon hem. Landskapspromenader och vänner som inte har råd att betala ett inträde på 15 kronor på byns badhus. Världens vackraste land. Kurviga vägar och stora leenden. Konstnärer som alltid har dörren öppen. Munspel och gitarrer. Eldiga diskussioner. Micro till Medellin. Medhavsvärme i november och nätter utan jackor. Hemmafester och bortafester och taxiresor genom ett ljummet Medellin.
Sticker ut huvudet genom rutan. Caroline, min vackra engelska vän som jag haft så otroligt mycket roligt och galet med att jag går av. Som är den där självsäkra feministen som jag vill vara om 10 år som jag kan ringa till och panika inför när något känns fel eller nytt och hon som svarar Anna, U know what och sen alltid har smarta råd att komma med. Tio års mer erfarenheter men som ändå kan bryta ihop i ett stort asgarv mitt på gatan.
Och imorgon är det julafton. Om en vecka ett nytt år.
Feliz navidad Suecia!
