mitt år i colombia: es muy bueno ser importante, pero es mas importante ser bueno

Hola Suecia mi precioso país! Te extraño, pero no tanto porque estoy muy feliz aca en el otro lado del mundo.

Hej.

Trots min dåliga uppdatering, tittar folk ändå in här då och då, och det skulle ju kännas dumt att inte skriva oftare då.

Mycket har hänt sedan sist. I fredags var jag med på La Ceja TV (pratade om kvinnors rättigheter i Sverige). Hade även mitt första gruppsamtal med kvinnogruppen om vikten att skaffa sig ett yrke. Helgen tillbringades i Medellin. På fredagen gick vi ut, ett stort gäng till Shupa Shots! där de säljer shots för 15 kronor styck. Farligt, hahah. Vi hade en fantastiskt rolig kväll som avslutades på KFC trots mina invändningar. På lördagen hade jag och Caroline ett våldsamt bråk om vem som skulle duscha först/få sova ut. Sådär som det är när man sovit i samma säng de senaste helgerna och legat och sparkat på den andra för att man aldrig får tillräckligt med täcke, hahaha.

Vi åkte och hämtade upp fina Kimcita som anlände i pyamas till Medellins flygplats, även hon efter en partynatt men i Cartagena. Haha. Vi åkte till hennes hostel, skämde ut oss och skrattade för högt som farligt. Mina fina brudar. Alla var för trötta för att göra något vettigt, så vi hängde mest på en restaurang under dagen och på kvällen drack vi vin ur plastglas i en park tillsammans med Jonathan som anlänt under kvällen.

Nästkommande dag mötte vi upp Kim, Jonathan, Leandro och hans syster. Vi åkte till Parque Arví där vi hyrde cyklar och cyklade till en "sjö". Haha, hade sådana förväntningar på en sjö mitt i detta vackra landskap, dessvärre var det bara en vattenpöl. Där hade vi en picknick och rökte vattenpipa enda tills kvällen, då vi fortsatte till en grekisk restaurang.

Sedan vinkade vi adjö till Jonathan, Kim, Leandro och hans syster (som jag inte minns namnet på) ;) och jag fortsatte tillbaka till La Ceja.

Tillbringade måndagen i sängen/på sjukhuset. Hade världens huvudvärk, som visade sig vara bihålleinflammation. Så, tredje pencillinkuren knaprar jag nu.

På tisdagen mådde jag bättre och hjälpte Liz att söka jobb och på kvällen var vi på bio på Lourdes, som alltid på tisdagarna. När jag följde med Liz för att söka jobb, insåg jag verkligen vilken tur jag har som föddes i Sverige. Där du får A-kassa eller socialbidrag (nåja, i vissa fall), ifall du inte hittar ett jobb eller kan jobba. Där du inte står helt barblottad med en hyra att betala och mat som måste köpas ifall du blir arbetslös. Här finns ingenting. Ingen hjälp att få. Har du inget jobb, har du inga pengar= ingen bostad. Det finaste vi har i Sverige är välfärdssystemet och det är helt sinnessjukt att nuvarande regering arbetar med att montera ned det. Åh........ Anyway.

Onsdag - Medellin för att hämta upp kläder som jag glömt tidigare helg. Torsdagen: finaste finaste dagen på länge. Om vi inte räknar med fredags och idag. Jag har hittat ett nytt projekt. Äntligen. Och detta är inte vad jag trodde och vad jag letade efter, men jag är superduperglad. Mina vänner hade tipsat mig om att gå till El Mana- en organisation som jobbar med de fattiga familjerna i La Ceja. Jag gick dit och fick träffa chefen och kände mig genast så himla välkommen. Det var smutsigare än där jag jobbade tidigare. Barnen hade mer loppor och utrymmen var färre, men jag kände genast att här vill jag jobba.

El Mana arbetar med de allra mest utsatta familjerna i La Ceja. Också med barn som får utstå misshandel i hemmet, föräldralösa barn och barn som på annat sätt far illa. De arbetar med barnen genom kreativa aktiviteter, såsom att måla, lära sig ett instrument och tillverka saker med händerna. Barnen är mellan 6-16 år gamla (inga fler skosnören att knyta, inga fler munnar att mata, inga fler ansikten att torka av. Jag är i himlen.)

På El Mana ska jag ge engelskalektioner och lära tjejerna om deras rättigheter. Jag ska också få jobba med psykologerna och socialteamet som har direktkontakt med familjerna. Jag är så glad!

Efter detta glädjande besked gick jag direkt till La Casa De La Mujer för ett möte, och vi bestämde att jag ska vara där på tisdagar för att prata om feminism och kvinnors rättigheter. Åh. Mitt hjärta som smälte för andra gången denna dag. Det var stormöte med representanter från hela regionen och jag blev introducerad för allt från kvinnor i regeringen till kvinnorättsadvokater. En manlig artist hade hyrts in och spelade välkända sånger. Kvinnorna skrek och skrattade, tog kort och hoppade upp och ner och mitt i allt satt jag och tänkte att detta är så fantastiskt vackert. En medelålders kvinna som skriksjunger, med båda händerna uppsträckta i luften och ostbågsrester mellan tänderna. Man kan inte annat än älska.

Igår, fredag- internationella kvinnodagen. Hejhopp kände jag. En dag för att uppmärksamma att kvinnor i denna stund fortfarande blir våldtagna varje minut och tjänar mindre än sin manliga kollegor. HEEEEEEEEEEEEEEJ HOPPPPPPPPPPPP, tänkte La Ceja. Nu ska vi FIRA kvinnan. Vi ska överösa henne med blommor, champange (jag äter antibiotika så inget för mig), choklad, tårta, parfym, tårta igen, kex, klubbor, kramar, lovord. Så mycket presenter som jag fick igår har jag inte fått under min hela vistelse här. Pues. Det är ju inte direkt så att man ger blommor till de aidssjuka på HIV-dagen....

På dagiset (förhoppningsvis min sista dag) pratade vi om vad kvinnor tycker om. Vi sitter i en grupp och jag känner att här och nu dör ironin.

- Kvinnor tycker om minikjolar, läppstift, ringar, högklackat, klänningar, mascara, att vara fina, att dansa, att ha pojkvänner, vad mer? frågar läraren barnen.

Jag räcker upp handen. Jag vet att jag inte är ett barn, men jag bara måste.

- Kvinnor tycker om att läsa böcker. Att lära sig saker.

- Det är riktigt. Kvinnor tycker om att läsa böcker. Kanske om prinsar i stora slott?

MEN SATAN I GATAN SKA DET VARA SÅ SVÅRT? NEEEEEEEEJ. KVINNOR TYCKER OM ATT LÄRA SIG LIVSNÖDVÄNDIGA SAKER. OM VARFÖR DE FÖRVÄNTAS HA MINIKJOLAR OCH LÄPPSTIFT. OM VARFÖR TREDJE RIKET FÖLL OCH OM VARFÖR PILGIFTSGRODANS GIFT ÄR DÖDLIGT.

Detta sa jag naturligtvis inte. Hon hade redan gått vidare. Kvinnor tycker om att laga mat, att ha fina handväskor, att ta hand om sin kropp.

Frustrationen.

Jag demonstrerade på eftermiddagen tillsammans med El Mana och fick för första gången träffa barnen där. Och föll som en fura. Så många fina barn och tonåringar och det gör mig ont att höra de anställda berätta för mig vad de råkat ut för. Jag vill bara gå fram till 12-åringarna med magtröja och stringtrosor som pratar pojkvänner och säga att. NEJ. Inte såhär. Inte såhär. Inte gravida vid 15. Skola. Utbildning. Hus. Jobb. Sen barn. Snälla, gör inte likadant som era mödrar antagligen gjorde...

Efter marchen träffade jag Loly en sväng och på kvällen gick jag till Cafe Art y Sabor med Estefania, Liz och Catherin och åkte hem vid 10 för att gå upp 5 imorse. Skypade med Nina en timme innan jag gjorde mig iordning för att gå till El Mana. Vi tågade iväg till en Finca som organisationen fått i present. Där lekte barnen i vatten, åt frukt och mest njöt av att vara ute. Finaste på länge, de verkade verkligen genuint lyckliga. Och personalen som är så himla fina mot barnen. Åh. Mitt hjärta svämmar över lite.

Och nu ligger jag här. Tröttast i världen med solbränd hud och så många fina minnen i huvudet. Är så tacksam, har sagt det många gånger, men det är så det är. Över att jag är här i det här landet, med dessa människor som jag lärt känna och nu det kommande projektet. Här kommer lite bilder!