fjortonde september tvåtusentolv

Vad har hänt? Två inlägg på en vecka, alltså. Kanske för att jag för första gången sen min ankomst till Colombia har tid att blogga. Och för att jag vill uppdatera er, och skriva ned vad som händer här.

Tisdag. Min första dag på "jobbet". Jag tänkte nog att vi enbart skulle besöka projektet, men det blev en hel dag där. Mer än så, kändes det som. Jag hade inte mycket koll på mitt projekt innan jag åkte dit, och det visade sig vara ett dagis. Ett dagis tänker ni, och får upp en bild av 30 barn i huvudet. Ett dagis, tänker Colombia och presenterar 300 barn. 300 barn, på samma dagis. Jag måste erkänna att min första tanke var: nej, nej, nej, nej, nej. Ett nej för varje barn. Jag hoppas ni kan föreställa er ljudvolymen på ett dagis som detta. Tinitusvarning big time. Alla barn är klädda i samma uniformer. Jag bokstavligt vadade fram i ett hav av gröna skjortor för att komma till kontoret. Och jag, som inte ens är överdrivet förtjust i små varelser.

Personalen var dock hur trevlig som helst. Kanske räddade detta min första dag. Jag förstod ungefär 5 % av allt som barnen sa. De fullkomligt kastade sig över mig och hade fyrahundra miljoner frågor, och jag hela tiden samma svar: yo no entiendo. Då grep de tag i mitt öra istället, och skrek samma mening gång på gång. Som om jag skulle förstå mer, bara för att de skrek.

På eftermiddagen insåg jag att de trots allt fanns en viss organisation i dagiset. Allt var faktiskt inte balagan. Barnen är uppdelade efter ålder, i 10 grupper. Jag fick följa med Clara i en grupp, och vips var klockan 4 och dags att gå hem.

Gårdagen var lite lugnare, när jag visste att jag bara hade 30 barn att bry mig om. De är verkligen de sötaste själarna på denna jord. Kommunikationsproblemen är dock en oundviklig grop i vägen. Jag är verkligen helt slut i huvudet efter 8 timmar på denna plats. 8 timmar av frustration över att JAG VILL PRATA SPANSKA NU NU NU. Åh. Jag vill förstå vad de säger. Tålamod, is i magen och en aning plugg en la casa ska väl råda bot på detta.

På kvällen igår besökte vi Gustavos syster som bor i en gård här bredvid. Vi vandrade runt i deras trädgård, och jag var som alltid helt tagen av alla grödor. Bananer, kaffebönor, jordgubbar, citroner, apelsiner, mandariner, mora, guanyaba, majs, allt i samma freakin trädgård. Och bergen i bakgrunden och korna som betar på ängarna. Det är som en dröm.

Min tredje dag på dagiset (idag) var det dags för en lek. Det är el día de amor y amistad i Colombia på lördag, och på dagiset har de haft hemliga vänner under veckan, som de på fredagen skulle ta med sig sötsaker till. Jag blev invigd i leken igår, och hade med mig en söt liten chokladask till min hemliga vän. Med denna lilla chokladask träder jag in på dagiset och möts där av föräldrar som fyllt kassar med godis till deras barns hemliga vänner. En chokladask syntes så fruktansvärt banal, när de andra barnen i snitt hade köpt två chipspåsar, en läsk, tre klubbor, två chokladkakor, en påse nötter, en påse godis och en frukt var, plus hemmagjorda kort med långa kärleksutläggningar. Jag sprang därför snabbt ut på gatan för att hitta liknade presenter till min hemliga vän. Puh. Utöver detta, så hade ett barn fyllt år. Världens största tårta, läsk och glass till barnen i Claras grupp. Jag har inte varit på dagiset många dagar, men jag har svårt att tro att barnen i mitt projekt kommer från fattiga familjer, så som det stod i min projektbeskrivning. Det syntes nästan vara en tävlan om vem som kunde bräcka vem i mest storslagna presenter. Jag menar, inget barn kommer ju äta allt detta. Likaså födelsedagsfiranden. Eller så är det bara den Colombianska andan. Jag ska lägga detta på minnet. Nästa gång, tänk stort Anna.

Efter tårta och godis var det dags för barnen att gå hem. Alla går hem samtidigt, eftersom de flesta barnens föräldrar jobbar på blomsterodlingen i La Ceja. På eftermiddagen hade vi konferens. Hehe, eller de andra hade konferens. Jag satt mest och försökte förstå vad vi pratade om. Tre timmar om barns rättigheter på spanska. Den du. Vi lekte också lekar, dansade salsa (såklart) och åt glass (med ost). Denna del förstod jag bättre. En väldigt fin avslutning på en hektisk vecka. Det känns verkligen som jag kommit till en genuin och kärleksfull arbetsplats. Alla är måna om att jag ska trivas och förstå. Att jag ska tycka om maten och att jag ska tycka om arbetet. Att jag ska lära mig dansa salsa och dricka aguardiente med dem också, por supuesto... Haha.

Livet flyter på här i La Ceja. Även om jag ännu inte känner till byn så bra. Detta är ett orosmoln på min himmel. Min familj är verkligen hur fin och bra som helst, men jag har en känsla av att de kan komma att vara lite väl överbeskyddande. De lämnar mig varje dag på jobbet, och hämtar mig varje dag efteråt. Jag känner mig som en av dagisbarnen. Jag längtar verkligen efter att få göra saker på egen hand. Jag hoppas att det blir bättre nästa vecka. Mitt första mission är att ta mig till jobbet själv. Och hem därifrån. Min "utflykt" till affären 20 meter från dagiset idag, var det första jag gjorde på egen hand. Frihetskänslorna bubblade sannerligen i bröstet.

Jag försöker få ett grepp om byn. Varenda person under 30 utfrågar jag om byns potential. En jobbarkompis utlovar muchas rumbas, en annan pratar om cykling, min värdfamiljspappa om potatisodlingar och natur, en annan om fotboll. Min "bror" säger att det finns en del att göra även i La Ceja, och han sa att han skulle visa mig i helgen. Jag sätter min tillit till detta.

Annars är mitt huvud ganska fyllt, av reflektioner och tankar. Om colombiansk jämställdhet och det faktum att min "pappa" här går hemma hela dagarna men aldrig lagar mat. Det gör "mamman" istället, när hon kommer hem efter en 9 timmars arbetsdag. Wellwell. Om det spanska språket som trots att det är en miljon kvinnor och en man, böjer verben efter mannen. Om att samtliga flickor på dagiset har hål i öronen, nagellack och "topp" under t-shirten. Om att jag aldrig kommer att säga que liiiiiiiiiinda o que boniiiiiiiiita om detta. Det är svårt att vara feminist på ett colombianskt dagis, men jag tänker vara tyst tills jag känner barnen och förstår att berömma någons egenskaper istället för utseende.


Hasta luego (jag måste hårdplugga artighetsfraser i helgen. det håller inte att jag alltid svarar "a ti tambien" när någon lyckönskar mig något. )