elfte september tvåtusentolv

Det går alltid en vecka mellan mina blogginlägg. Och det känns alltid som det var en evighet sen jag skrev. Och jag kan snart inte skriva på svenska längre. Jag har börjat tänka på spanska.

Jag har fyratusen känslor i kroppen. Varje dag skulle kunna fylla en hel blogg. Det är en skam att jag skriver så sällan. Sista tiden i Bogota var himla fin. Jag och Kim lagade mat tillsammans med andra volontärer varje dag, hade girls-maraton (jag har introducerat girls för några av de andra volontärerna, och de älskar’t), stolt tjej. Vi åt frukost på vårt favoritcafe, hängde i parker och fredagskvällen tillbringades på Universidad Nationals ”skolgård”. Socialistiska slagord var sprejade på väggarna, en stor bild av Che Guevara målad på huvudbyggnaden, öl såldes under borden och man kunde nästintill ta på den revolutionära stämningen. Jag föll pladask och på gräset utanför huvudbyggnaden tillbringade jag och hundra andra ungdomar fredagskvällen.

På lördagen begav vi oss till ett casa de finca utanför Bogota. En stor gård där jag och några andra volontärer ordnade en stor barbeque tillsammans med colombianska vänner. En av de roligaste fester på länge och bästa avslutet på den här fantastiska månaden i Bogota. Flera gånger den här månaden har jag velat frysa ögonblick och förvara dem i en inbrottsäker hjärtficka. Jag har bara varit i Colombia en månad men jag ställer mig redan frågan, Colombia, where have you been my entire life? Jag blir så frustrerad när jag tänker på alla dessa människor som sitter i sina respektive länder och tänker att Colombia är ett livsfarligt land med potentiella Pablo Escobar i varje hörn.

Colombia är ett kontrasternas land. Jag skulle ljuga om jag sa annat. Det är ett land där du kan sniffa kokain på ett bord och betala polisen för att titta åt ett annat håll. Ett land där taxichaufförer inte nödvändigtvis tar dig dit du vill och där guerillagrupper i generationer satt skräck i folket. Och jag stortrivs. Hur kan det komma sig? Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men det finns en stämning här och en öppenhet som stundtals gör mig tagen. Det tar inte många minuter förrän du är hombre eller amiga med människor du möter. Människorna här, i kombination med den fantastiska naturen gör att det farliga och miserabla tvättas ut. Jag säger inte att det försvinner, men de bleknar.

Igår efter en 10 timmars lång bussresa på krokiga vägar anlände jag i Medellin. Jag var väldigt nervös inför att träffa min familj. För spanskan och för att bli besviken. För hunden och för ett liv på landet. Jag är en storstadstjej, no doubt about it. Jag älskar pulsar, tunnelbanor, människor och stora tankar. Jag är rädd för sömniga gator, var fjärde timme avgående bussar, inskränkthet och små tankar. Men, jag har bestämt mig för att vara öppen under mitt år i Colombia och därför satte jag mig på bussen till La Ceja.

Och där på stationen stod min familj med vidöppna armar. Med fyrahundra välkomstfraser och jag som precis lärt mig säga trevligt att träffas.  Det blev en ganska påfrestande kväll i den äldsta sonens lägenhet inne i Medellin. Även om jag pratat en del spanska under min månad i Bogota, så har jag alltid kunnat använda engelskan när det kniper. Glöm det här. Jag kan lika gärna säga ordet på arabiska, och de kommer förstå lika mycket. Välkommen till byn där man KÄNNER TILL en man i utkanten av västra kohagen som kan några ord på engelska. Puh. Gudars skymning alltså.

Men jag är icke bitter. Även om det tog mig en halvtimme att förstå vad min ”mamma” menade när hon pratade om diskvanorna i familjen. Hursomhaver, vi åt en väldigt god (och vegetarisk!!!!!!) middag i lägenheten, gick upp på taket för att bevittna Medellin i kvällsljus och sen var det dags för Big Brother a la Colombia. Här verkar alla följa Big Brother. Även min 60-åriga ”pappa” tycker att det är intressant. Jag har svårt att ta det seriöst. Igårkväll var det tydligen någon bekännelsekväll och deltagarna fick stå och gråta framför en stor spegeln. Hela familjen Alvarez sitter tysta och följer spänt deltagarnas tårar nedför de makeade kinderna. Jag sitter i mitten och tänker på alla sorgliga saker jag kan komma på i den här världen, för att inte brista ut i gapskratt. Svenska Big Brother är som aktuellt i jämförelse med colombianska.

Efter Big Brothers avsolut var det dags för mig, Alba och Gustavo att åka ”hem” till La ceja. Jag var helt slut i skallen efter all spanska och somnade trots alla kurvor och fartdårar. Jag såg inte mycket av huset eftersom det var kolsvart och somnade därför ovetande om mitt nya hems utseende. Idag när jag vaknade såg jag däremot mer. Gustavo visade mig runt i den enorma trädgården, fylld av mandariner, apelsiner, tomater och guayanaba. Detta fick bli min frukost tillsammans med en arepa con queso. Arepa arepa arepa. Siempre arepa. I trädgården fick i sällskap av den 7 månader gamla jättehunden Pepe. Pepe är en valp. Han tycker om att leka. Han är ungefär lika stor som jag och älskar att kasta sig över en och skälla högt. Jag och Pepe kommer ha svårt att bli vänner. Det tog mig ungefär 20 minuter att samla mod för att gå ut ur mitt rum och in i duschen imorse, med vetenskapen om att en leksugen Pepe väntade runt hörnet.

Efter frukosten begav sig jag och Gustavo in till ”centrum”. La Ceja är sterotypen av en latinamerikansk småstad. Mycket musik, leende människor och överallt vänner till Gustavo. Kaffe som skulle drickas, saker som skulle smakas och platser som skulle visas. Strålande solsken och när jag frågade om vädret säger han att i La Ceja skiner solen varje dag. På nätterna regnar det, men under dagarna, strålande solsken. Jag kan knappt tro att det är sant. Efter några koppar kaffe och ett besök på stadens bibliotek återvände vi till huset för lunch tillsammans med Gustavos syster, svåger och mamma. Konstiga matupplevelser 1.1 i Colombia: fruktsalladen jag beställde på ett café i Bogota, som serverades med glass och ett kilo riven ost ovanpå. Konstiga matupplevelser 1.2 i Colombia: ris och sockerkaka till lunch. Ris och sockerkaka. Och tomater och salsa. Tur att jag inte är kräsen alltså.

Efter lunchen frågade Gustavos syster mig om jag har varit till sjöss, eftersom jag har en sjöhatt på mig på flertalet bilder på facebook. Här började min staplande förklaring om fenomenet studenten, på spanska naturligtvis.

På eftermiddagen åkte jag, Gustavo och ”farmor” ut för att besöka närliggande byar. Vi tände ett ljus i en kyrka i Rio Negro (Pablo Escobars hemstad, jag bor 15 minuter från huset där Pablo Escobar skötts till döds…), åt glass i ett köpcenter, åkte till flygplatsen och tittade på flygplan, bevittnade matchen Colombia-Chile på en allmän tv (första gången nånsin jag intresserar mig för fotboll), åkte ut till en utsiktsplats för att få en överblick av La Ceja, drack kaffe på Gustavos brors café och återvände slutligen till huset. Jag tror att jag bor på en av de vackraste ställerna i världen. När vi åkte över de små landsvägarna tidigare idag kände jag verkligen att det finns ingen annanstans jag vill vara just nu, än här. I den här lilla bilen, med Gustavo och hans 90-åriga mamma, på de colombianska landsvägarna med barn som leker vid floden och solvarma vindar som blåser genom håret. Ännu ett ögonblick att spara och förvara i en hjärtficka.

Mitt intryck av min värdfamilj än så länge, är över all förväntan. De är fantastiskt trevliga och enkla människor som visserligen älskar arepa (jag måste lära mig acceptera smaken av torkad majs) och inte missar ett avsnitt av colombiansk Big Brother, och jag hoppas verkligen vi kommer komma överrens. Jag frågade Gustavo om en vanlig dag i hans liv, och det lätt verkligen som det lugna livet. Först, frukost och ett bad. Sen, in till stan för att hälsa på vänner och dricka kaffe. Kanske titta på fotboll, diskutera politik och sälja parfymer (han gör tydligen det ibland). Sen, en stor lunch i huset tillsammans med Alba. Efter det, promenader och insupande av naturen. Ibland åker han bara runt i sin bil. Jag skulle kunna åka runt i timmar på landsvägarna här. Jag vet att jag tjatar, men det är så fruktansvärt vackert.

Summan av kardemumman är alltså, att jag fortfarande stormtrivs här i Colombia. Imorgon ska vi besöka mitt volontärprojekt här i La Ceja. Jag är förväntansfull och hoppas på en solig dag.