mitt år i colombia: med drömmar om svensk mat och en öppnare värld

Hej.

Åhhhhh, alltså detta land. Vaknade tidigt imorse för att gå till ögonläkaren här i La Ceja. Och så ringer han en halvtimme innan jag ska ha mitt besök för att flytta fram det 4 timmar. Japp. Så går det om man tycker att det verkar rimligt att ha EN ögonläkare som kommer EN gång i veckan till en stor klinik... Mitt förtroende för läkare i denna by är ju inte världens högsta. Förra gången jag gick till en av privatläkarna blev jag ordinerad en kortisonspruta för att jag hade ihållande hosta. Eftersom jag föreslog honom (på inrådan av min mamma) att det skulle hjälpa med kortison. Och då ger han mig det i injektionsform. Det enda som hände var att jag blev hyperspeedad och svettades. Annars var hostan densamma... Likadant som när jag hade bihåleinflammation. Fick fyra olika mediciner utskrivna. Försökte ta reda på om jag verkligen behövde ta alla, men man sa att det var ytterst viktigt att jag tog samtliga mediciner i sju dagar. En gång var fjärde timma. Jag googlade medicinerna och insåg att en av dem var antibiotika, de andra febernedsättande och smärtstillande. I sju dagar. Och visst, jag hade en väldig huvudvärk men den avtog efter två dagar med antibiotika. Detta land älskar verkligen antibiotika. Det kostar cirka 20 riksdaler på ett vanligt apotek. Det finns ingen gräns för hur mycket du kan köpa och du behöver inte ha ett recept. Jag har blivit ordinerad antibiotika för allt från halsont i samband med förkylning till en ihållande hosta. Och sen pratar man om risken för antibiotikaresistens...

Anyway.

Har inte skrivit här på 20 dagar och ska jag vara ärlig minns jag inte riktigt vad jag har gjort. Vet att jag jobbat mycket. Har börjat utforma mina egna projekt på Mana, vilket känns väldigt gött. Har än så länge haft fyra engelskalektioner, med väldigt varierande resultat. Kan väl säga såhär: att ge en engelskalektion till barn i 6-12 års åldern som har spenderat 7 timmar i skolbänken är inte det lättaste... Men det börjar arta sig. Har insett att det allra bästa sättet är att skapa en glädje kring lärandet. Därför har jag börjat ha mina lektioner utomhus. Förra veckan satt jag och ritade och skrev namnet på 30 olika frukter, färger och djur på olika kort. Sen hade vi en tävling där barnen fick dra en lapp och sedan beskriva de kort de blivit tilldelade. Dessa barn har ganska stora kunskapsluckor i engelska. Det finns 16-åringar som inte kan svara på väldigt grundläggande frågor, såsom how are you? Och då har de haft engelska som kärnämne sedan 8-årsåldern. Men på grund av de sociala problem som dessa ungdomar har, är engelska förmodligen inte det allra högst prioriterade. De allra flesta vet att att ifall de lär sig engelska så har de mycket bättre framtidsutsikter, men att sätta sig ned och verkligen läsa en engelskbok är det största steget. Därför tror jag att motivation är det viktigaste att jobba med. Om jag lyckas få dem motiverade till att lära sig engelska, är halva arbetet redan gjort.

Vid registreringsbordet har jag klistrat upp skyltar såsom "goodmorning", "how are you?" "fine thanks" och "toothpaste please". Och i torsdags fick jag verkligen se att om man sår ett frö, så gror det oftast något. En av killarna i morgongruppen har sagt till mig att han verkligen vill lära sig engelska och varje morgon när han kommer hälsar jag på honom med ett goodmorning och han hälsar tillbaka. Sen frågar jag alltid how are you? och han skrattar bara och säger yesyesyes, no english! Och jag säger att han ska svara "fine thanks" men nästa morgon har han glömt det och svarar ändå yesyesyes, no english!. Men i förrgår då jag frågade honom "how are you" svarade han "fine thanks" och log stort och det var så himla ballt. Det kan låta fånigt, det är ett ord. Men ändå. Eller lilla Geraldyn som alltid kommer framtill mig efter lunchen och säger Anna, please och pekar på tandkrämen. Åh. De är så fina.

Detta projekt berör mig verkligen, på ett helt annat sätt en det jag hade innan. Äntligen inser jag vad det betyder att volontärarbeta. På Caperucita väntade jag bara på att dagen skulle ta slut, men här stannar jag nästan alltid kvar efter arbetsdagens slut och är ivrig att hjälpa till så gott det går. Just eftersom de anställda betraktar mig som någon att räkna med. Eftersom mitt projekt på fredagarna är lika viktigt som alla andras projekt och eftersom jag känner att jag har en auktoritet som jag verkligen inte hade på Caperucita. Synd att de tog mig sju månader att hitta detta projekt...

Hade en ganska underhållande men sorglig lunch med mina arbetskamrater för några dagar sedan. Vi pratade om religioner och de pratade om "de kristna". Jag har alltid sett katoliker som en del av kristendomen, men för dem är de som natt och dag. Min chef började prata om kyrkor där det är en regel att prästen har sex med en kvinna som ska gifta sig, dagen innan bröllopet. Jag trodde väl att de pratade om någon sekt eller liknande men sedan utbröt min arbetskollega, de är sådana de är, de kristna! hycklare hela bunten och jag hajade till och frågade min chef vilken kyrka hon syftade på. Och då säger hon nej, de kristna kyrkorna i allmänhet. Pingstkyrkan, evangelisterna... och från ingenstans känner jag verkligen en ilska väckas i mitt bröst. Jag är inget beundrare av vad människorna gör i namnet religion och kyrkor. För mig är religion ett sätt att särskilja människor från varandra. A museum for good people, when it should be a hospital for the broken. Men, jag växte upp i en och jag kan gå o god för att detta inte är en regel inom pingstkyrkan. Vilket jag också sa. Och då hävdade de att det är så i colombianska pingstkyrkor, vilket jag nästintill kan gå i god för att det inte är heller, eftersom jag träffat många pingstvänner i Colombia och vet att de liknar de svenska pingskyrkorna. Jag blev så himla arg. Att de sitter och dikterar hur de ser ut på ställen de inte ens besökt. Jag sa att resonera så är som att säga att i katolska kyrkan har biskoparna sex med småpojkar. Då blev det ganska tyst...

Händelser som dessa bevisar verkligen hur nödvändigt det är med kulturutbyten. Hur nödvändigt det är att någon från Sverige åker till en colombiansk landsby och blir införstådd i att det inte alls skjuts hej vilt på gatorna här. Att någon från Sverige med frikyrkobakgrund talar om det inte är en regel att ha sex med präster i frikyrkan...

Annars har livet flutit på. Förra veckan var Hanna, som jag pluggade spanska med i Sverige, här för att hälsa på. Vi började fredagen med teater och födelsedagsfirande för en vän som fyllde år. Sjöng ja må han leva på svenska och drack rom på en bakgata.

På lördagen hälsade vi på min kompis Daniel i El Carmen. Vi kom lagom till hans grannes födelsedagsfirande och blev bjudna på mat, innan vi gick ut och satte oss på ett flak i en åker tillsammans med Judith (en tysk volontär) och Juan. På kvällen gick vi hem till Juan och spelade gitarr och lekte med hans underbart söta hund. Världens finaste. Vet inte hur länge jag stod och kastade en boll till hen, som hen blev helt lyrisk över att springa efter och hämta. Lyckan i en boll...

På söndagen gick vi upp på ett berg med munspel och vin och sedan avslutade vi dagen med arepa de chocolo, som till Hannas besvikelse inte innehöll choklad utan sötmajs. Men de smakade bra ändå.

Denna vecka har varit väldigt lugn. Har jobbat, träffat kompisar och i torsdags handlade jag mat för att laga en vegetarisk lasange eftersom jag tror jag ingått i en matdepression. Helt seriöst. Jag är så FRUKTANSVÄRT GALET TRÖTT på colombiansk mat. Jag förstår verkligen varför jag aldrig sett en colombiansk matresuturang i Sverige. Man äter ALLTID samma sak. ALLTID. Jag äter ALLTID en arepa (smaklöst colombianskt bröd. Tänk popcorn minus saltet) med två skurna skivor smaklös ost till frukost. Till detta erbjuds jag chokladvatten (kakao och vatten) men frågar alltid efter "bara vatten". Kakaovatten är inte min favorit.... Jag äter ALLTID en soppa med koriander till lunch och sen pommesfrites och ris och sallad till "huvudrätt". Alltså, pommesfrites och ris utan salt. Jag tycker inte ens om pommesfrites. Och sen på kvällen förväntas jag äta ännu en arepa med två skurna skivor smaklös ost och kakaovatten till det. Kanske ett ägg, om det är party. NEEEEEJ. Jag finner mig inte i detta längre.

Därav mitt försök att svänga ihop en vegetarisk lasange. Gick väl sådär eftersom min ugn inte fungerar och vi inte har någon gas kvar i huset. Det finns alltså en platta att laga mat på. Som inte ens är en platta, mer ett ställe för att värma arepan på. Det säger ganska mycket om min familjs matlagning. Att man inte bemödar sig med att köpa gas på en vecka eftersom de enda som behövs är plattan för att värma arepan på.

Gråter lite. Om jag inte har järnbrist efter detta år är det ett under... Vill äta god mat. Vill äta potatisgratäng. Mozarella som är vattnig och rund. En pizza med getost och honung och pinjenötter. Ugnsbakade rotfrukter. Falafel i pitabröd. Condecos veganska lunchbuffé. Indiska röror och nanbröd. Lisas vegetarisk lasange. Vegetarisk chorizokorv. Mammas linssoppa. Surdegsbröd. Brieost. Grännaknäckebröd med keso och körsbärstomater. En sallad med rucola, avokado och fetaost. Rödbetor med fetaost. Potatis coch purjolöksoppa. Kantarelltoast. Vegetarisk taco med ananas och svarta bönor. Stuvad spenat med stekt potatis och ett ägg. Stuvade makaroner. Tagatallie och qournfileér med soltorkade tomater. Soltorkade tomater och oliver. Äppelpaj med vaniljsvisp. Havregrynsgröt med äppelmos. Soyabönor med havssalt. Grillad portabellosvamp

Om någon kan skicka ned allt detta till mig, är de mina vänner för livet. Nu ska jag påbörja min dag.