come on skinny love just last the year

Man kastar barn som om de vore cigarettfimpar

utanför klubbarna innan man går in.

Man stampar på dem

för men vet att de skulle kunna fatta eld annars

sedan går man in och dansar och förökar sig

människor förökar sig

som om de hade rättigheterna

Säg gärna till sjuksköterskan med det svarta håret att jag inte menade något illa

jag bara inte förstod varför han ville ta blodtrycket på just mig

när det finns en hel värld utanför fönstret med hjärtan som inte pulserade.

Rädda dem istället!

sa jag till honom.

Och han

drack ännu mer kaffe

var fortfarande inte redo

att slå hål på verkligheten.

Säg till de högresta att de vinner inga priser för att de har stiliga hattar

till reklammänniskorna att vi har nog med dåliga slogans i våra liv

upplys tjänstemännen på bankerna om

att de ser illa ut när de tar för stora tuggor av bakelserna

någon skulle kunna tro att de åt pengar.

Lämna aldrig någon som blöder i rännstenen

lägg hen på trottoarkanten

vårt dricksvatten kan förorenas.

När allt det här är över finner du mig i Paris.

Jag har en dålig andedräkt och mina dagar är klädda i himmelsblått.

Du kommer att förstå min storhet

först när du förnekat min existens.

Att jag fanns och att jag levde.

Ingen ska någonsin kunna anklaga mig för att jag inte försökte flyga

även fast de ovanpå alla burar vilar ett tak. 

Hon ville sy ihop bitarna som fallit ned från himlen till ett lapptäcke att lägga över din kropp

Jag hoppas att du förstår hur illa de såg ut

när du skar ett hål i samma himmel

dansade i kådan som läckte ner.

Hennes klackskor var alldeles för stora

hon har bara fyllt tretton år

men hon saknade redan tiden

då hon trädde drömmarna på band,

då det fortfarande fanns flera pärlor i skrinet. 

Man har slutat viska så numera håller människorna alltid för öronen när jag går förbi.

Det är en tyst överenskommelse, 

men du ska veta att de inte finns ett födelsemärke på din kropp som inte jag har räknat.

Cirkushästarna löper amok  

du är naken i spårvagnen och fimpar i barnvagnarna.

Vill du så tar jag med dig hem.

Jag har plats.

Det är ju en värdelös frihet,

när man är bunden till en symaskin 10 timmar om dagen.

De talar om regnet

man undrar när de ska falla

man har sagt mig att de faller hela tiden

att det inte finns nog med barn med öppna munnar i den här världen

för att fånga upp dropparna.

Jag har dryga två månader kvar i Colombia. Har en hel massa att skriva om men saknar tid. Inspirationen finns i alla fall och jag fyller anteckningsböcker om allt de som gör ont men också om allt det som lyfter. Till hösten flyttar jag till Stockholm för att skriva ett år. Ett år av poesi och böcker och det känns bra i magen även om jag är rädd för att Sverige ska tråka ut mig, sådär som bara ett hemland kan. Skulle helst av allt vilja ta mig till Paris. Lära mig franska och spendera nätterna på små trånga klubbar där man är tacksam över att någon spiller öl över en, eftersom det är så varmt och trångt inne på klubben och detta svalkar. Sådär som det var när jag och min kusin tågluffade sommaren 2011. Tänker att jag har tid för det också. För Paris och för skrivandet. Idag satt jag på ett gummidäck i två timmar med min arbetskollega. Pratade drömmar och takhöjder. Grät och skrattade. Igår sa ett av barnen att han skulle sakna mig så att han skulle gråta när jag åkte tillbaka till Sverige. Men han skulle komma till Sverige och hälsa på. Han ska nämligen bli fotbollsproffs. För pengarna han tjänar ska han starta en skola för alla fattiga barn i Colombia. Och bygga ett hus åt sin mamma. Han säger att det är viktigt att vara ödmjuk, Sergio 11 år gammal. Förra veckan red jag på hästar och badade i floder. Sov över i bungalows och pratade med franska backpackers. Drack tysk öl och skrattade så att jag fick ont i magen i hängmattor. Den här helgen tältade jag i en kohage. Spelade glädjens sång felfritt på munspel och såg månen gå upp över bergen och det var så fantastiskt och någon skämtade om varulvar och jag sa att det inte var kul för det var så spöklikt.