Hade en intensivhelg som bestod av alltifrån tequilafest till födelsedagsfirande i en by 3 timmar från här, badade i en flod, sov alldeles för lite och igår begav jag mig till cristalina som är ett område i utkanten av la ceja.
Det var jag, liz, pigua, andrea och cath som bestämt oss för att gå ner till vattenfallen. Pigua har tidigare sagt till mig att det är en "svår" utflykt och att man måste vara stark. Whatever tänkte jag, packade ner vatten och en extratröja och sen bar det av.
Alltså. Det var något av det tuffaste jag har gjort i mitt 20-åriga liv. Nej, det var inte något av det VAR det tuffaste jag gjort. 3 timmar genom regnskogen mitt i natten i Amazonas, släng dig i väggen!
Vi började vid 7 på morgonen och tog bussen en timma till utkanten av La Ceja. Därifrån gick vi en timme på en landsväg. Högst upp på landsvägen såg vi cristalina. Ett fantastiskt vackert vattenfall. Sen började färden ner. Jag trodde helt ärligt att de skämtade när de började traska nedför stupet rakt in i ingemansland, fullt av fågelspindlar och läskigheter. I början skrattade vi när vi ramlade och det var nästan spännande att känna hur man krampaktigt var tvungen att hala sig ned med hjälp av trädrötter och lianer. Efter en stund satte sig dock skrattet i halsen när Cath ramlade och var nära att slå huvudet i en sten och jag började tänka på det absurda i att någon av oss faktiskt kunde trilla här och slå sig fruktansvärt illa. Timmar bort från civilisationen och utan täckning på mobilerna.
Vi kom ner iallafall, ytterligare två timmar senare. Med blåmärken och skärsår. De andra började springa runt på de hala klipporna. Det är ett stort vattenfall och det är som att vara i ett regnväder av allt vatten som studsar mot klipporna. Otroligt vackert. Något av de mäktigaste jag sett, verkligen. Jag var dock alltför utmattad för att njuta ordentligt. Och jag har verkligen stor respekt för hala klippor.
Sen påbörjades färden uppåt. Gudars skymning. Mina ben skakade av mjölksyra. För varje upphalning jag gjorde åkte jag två steg tillbaka. Välkommen till livsfarlig bergsklättring utan säkerhetslina och utan möjlighet att se mer än tio meter framför dig. Det var som ett kryphål igenom den snåriga terrängen. Det fastnade en miljon grenar och djur i mitt hår, så fort jag inte låg slickad mot jorden. Vi klättrade på iallafall och efter en timma insåg vi att detta inte var rätt väg. Vi hade gått/krypit/hävt oss vilse. Jag ville gråta. Vi var tvungna att med handkraft plöja igenom träd och döda grenar. Letade fotfästen i jorden, grenar att hålla sig i. Ibland höll dem- ibland inte och man trillade ner, in i en stubbe och fick försöka igen. Ytterligare en timme gick och vi hittade inte den där förbannade vägen. Jag var gråtfärdig och funderade på att ge upp. Så tungt kändes det. Vi kom till ett berg som vi skulle gå runt. Jag sjönk ner genom ett hål och satte fötterna i något som jag var ganska säker på var ett bo till något mysigt reptildjur. Fick panik, kom inte upp, fick ännu mer panik, kastade mig upp. Ännu en timme av letande efter en väg som inte fanns. Sen. Meningen jag längtat efter "encontré el camino", andrea hittade vägen och ytterligare 20 minuter senare var vi uppe. Blåslagna med stora hål i kläderna men med livet i behåll. De andra verkade inte lika påverkade som jag. Antar att de är lite mer skogsmullar och inte alls fruktade för livet när de ramlade nedför stenarna. Jag har dock aldrig varit räddare.
Kunde knappt röra mig på kvällen. Somnade vid 8 och vaknade idag vid 7. Gick till jobbet där man undrade om jag blivit misshandlad under helgen. Misshandlad av naturen möjligtvis. Haha. Idag har jag knappt kunnat sitta ned. Väljer att avstå från att lyssna på musik eftersom hörlurarna är på nedervåningen och jag får fysiskt ont bara vid tanken på att behöva gå ned för trappan. Fet blåslagen med träningsvärk enda ut i fingrarna. Mina handflator är täckta av sticksår. Ser ut som någon drämt till mig med en batong på höger armen där jag har ett decimeter gånger decimeter stort blåmärke och det kliar galet på mitt ben- men jag kan inte förmå mig att klia. Puh. Fick idag höra att denna väg är stängd för allmänheten och att folk som tar sig ned dig är människor som fascineras av extremsporter. Hm.... det man inte dör av gör en starkare.
Första och sista gången!
vattenfallet
sällskap
haha, älskar att jag var så pepp ibörjan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar